Den mest utbredda teorin om alkohol är att alkoholism är en sjukdom snarare än ett tecken på personlig svaghet eller bristande moral. Precis som med andra sjukdomar kan alkoholism delas upp i flera stadier, som kännetecknas av olika symtom och kräver olika behandlingsmetoder. Och precis som vid alla sjukdomar gäller: ju tidigare alkoholismen upptäcks, desto större är chansen att behandlingen blir framgångsrik.
Alkoholism brukar delas in i fem stadier: tidigt skede, mellanstadie, sent skede, behandling och återfall.
Det kan ofta vara svårt att upptäcka det första stadiet av alkoholism, eftersom personen kan framstå som en tung socialdrickare snarare än en problemdrickare. Ett varningstecken är dock om individen klarar av att konsumera allt större mängder alkohol utan att uppvisa några märkbara effekter eller drabbas av baksmälla. Det kan tyda på att kroppen har börjat anpassa sig till den höga alkoholkonsumtionen, vilket innebär att allt mer alkohol krävs för att uppnå samma önskade effekt.
I detta skede börjar de initialt behagliga effekterna av alkohol ersättas av destruktiva tendenser. Den drickande börjar utveckla ett fysiskt beroende, som kännetecknas av ett starkt tvång att dricka istället för ett enkelt begär. Detta leder till kontrollförlust, eftersom personen inte längre förmår begränsa mängden alkohol som konsumeras.
Om försök görs att hålla sig nykter under längre perioder kan fysiska abstinenssymtom uppstå, såsom darrningar, svettningar och oro. Minnesluckor, så kallade blackouts, kan också börja förekomma – perioder där personen inte minns vad som hänt under berusningen.
I detta skede börjar de långsiktiga effekterna av alkoholmissbruket visa sig på allvar. Personen kan drabbas av psykiska besvär som förvirring och nedsatt omdöme, samt utveckla allvarliga fysiska sjukdomar som hepatit, levercirros, hjärnskador och hjärtsvikt.
Trots dessa besvär fortsätter den alkoholberoende oftast att dricka och förnekar ofta att ett problem ens finns. Drickandet handlar nu inte längre om njutning, utan blir ett sätt att lindra de obehag som abstinensen medför.
En person med alkoholberoende slutar sällan dricka på egen hand – oftast krävs en yttre pådrivning, exempelvis från en vän eller anhörig, eller professionell behandling. Ju tidigare individen söker hjälp, desto större är sannolikheten att behandlingen lyckas.
En annan avgörande framgångsfaktor är om individen själv verkligen vill förändra sitt liv. Att endast gå i behandling för att lugna en närstående räcker sällan för att resultatet ska bli bestående. Möjligheten till framgång ökar betydligt om den alkoholberoende har ett starkt stödnätverk och en stabil, hälsosam miljö att återvända till efter behandlingen.
I Sverige finns flera vägar till hjälp, exempelvis via vårdcentralen, beroendemottagningar eller stödlinjer som Alkohollinjen. Anonyma stödgrupper som Anonyma Alkoholister (AA) kan också spela en viktig roll i återhämtningen.
Det är vanligt att en person i återhämtning drabbas av återfall och börjar dricka igen. Detta kan bero på flera faktorer, exempelvis bristande uppföljning efter behandlingen, svårigheter att följa behandlingsprogrammet, en större livshändelse eller livsstilsförändring, eller oförmågan att hantera begäret efter alkohol.
Ett återfall kan sträcka sig från en engångsepisod till att den gamla drickvanan helt återupptas. Det viktiga att komma ihåg är att ett återfall inte betyder att behandlingen misslyckats. Om ett återfall inträffar bör behandlingsplanen ses över och anpassas för att bättre möta personens behov och identifiera områden som behöver förbättras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online