Lou Gehrigs sjukdom, oftare kallad ALS, är framför allt en neurologisk sjukdom – men den kan också få betydande psykologiska konsekvenser. I vissa fall kopplas sjukdomen till olika former av demens, ångest, depression och minnesförlust. Här går vi igenom vad som är känt om sambandet mellan ALS och dess psykologiska effekter.
Amyotrofisk lateralskleros (ALS), även känd som Lou Gehrigs sjukdom, är en allvarlig och obotlig neurologisk sjukdom som kännetecknas av muskeldysfunktion och förlamning. Sjukdomen har sitt namn efter den berömde amerikanske basebollspelaren Lou Gehrig, som avled i sjukdomen år 1941.
ALS börjar ofta med svaghet i ben, fötter och händer, muskelkramper, ryckningar i armarna samt nedsättning av talet och svårigheter att svälja. I takt med att sjukdomen fortskrider kan den leda till förlamning och allvarligt försämra patientens förmåga att äta och andas.
Enligt Mayo Clinic kan personer med ALS löpa ökad risk att utveckla Alzheimers sjukdom och frontotemporal demens – två progressiva former av demens som kännetecknas av kraftigt nedsatt kognitiv förmåga. Detta innebär att sjukdomen i vissa fall inte enbart drabbar kroppen, utan även tankeförmågan.
Enligt National Institute of Neurological Diseases and Stroke (NINDS) är ALS vanligtvis inte förknippat med kognitiv svikt. Det innebär att patienten ofta är helt medveten om hur sina fysiska symtom förvärras – något som i sig kan utlösa depression och ångest. Vissa patienter kan dock även uppvisa minnesförlust och nedsatt omdöme kopplat till sjukdomen, vilket gör det viktigt med psykologiskt stöd under hela sjukdomsförloppet.
Det finns idag inget botemedel mot ALS. Enligt ALS Association är den genomsnittliga livslängden för en patient cirka två till fem år efter diagnos. Tidigt psykosocialt stöd, tillsammans med medicinsk vård, kan dock bidra till att förbättra livskvaliteten för både patienter och anhöriga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online