Cerebral pares: klassificeringar och olika svårighetsgrader

Cerebral pares (CP) är ett samlingsnamn för en neurologisk störning som påverkar kroppens rörelser och muskelkoordination. De olika klassificeringarna av CP hjälper till att tydliggöra hur allvarligt varje enskilt fall av cerebral pares är.

Så klassificeras cerebral pares

Cerebral pares delas vanligtvis in utifrån två huvudområden: vilka lemmar som är påverkade och vilken typ av rörelsestörning som föreligger. Tillsammans ger dessa två bedömningar en komplett bild av personens funktionsnedsättning.

Klassificering efter påverkade lemmar

När det gäller vilka lemmar som drabbas finns det fem olika klassificeringar av cerebral pares:

• Kvadriplegi – CP som påverkar alla fyra lemmar.
• Diplegi – påverkar också alla fyra lemmar, men benen drabbas betydligt mer än armarna.
• Triplesi – påverkar tre lemmar, oftast båda armarna och ett ben.
• Hemiplegi – påverkar ena sidan av kroppen, det vill säga en arm och ett ben.
• Monoplegi – påverkar endast en enskild lem, vanligtvis en arm.

Klassificering efter rörelsemönster

Cerebral pares klassificeras även efter hur rörelserna påverkas. Det finns tre huvudtyper:

• Spastisk form – kännetecknas av spänningar och stelhet i musklerna. Detta är den vanligaste typen av cerebral pares.
• Atetoid form – innebär konstanta, ofrivilliga rörelser som är svåra att kontrollera.
• Ataxisk form – ger dålig balans och nedsatt djupuppfattning, vilket påverkar koordinationen.

Specifika kombinerade diagnoser

Klassificeringarna för lemmar och rörelsemönster kombineras för att skapa en så exakt diagnos som möjligt. En patient med cerebral pares som exempelvis har stela och spända muskler på ena sidan av kroppen får diagnosen spastisk hemiplegi. På samma sätt kan en person med ofrivilliga rörelser i alla fyra lemmar diagnostiseras med atetoid kvadriplegi.

Fördelarna med noggrann klassificering

Genom att använda de specifika CP-klassificeringarna i samband med diagnos blir det mycket lättare för läkare att välja rätt behandling och rehabilitering för varje patient. En korrekt klassificering underlättar också kommunikationen mellan vårdpersonal, fysioterapeuter och anhöriga, samt gör det möjligt att bättre förutsäga hur tillståndet kan utvecklas över tid.