Cerebral pares är ett tillstånd som påverkar en individs förmåga att styra muskler, koordination och motorik. Benämningen "cerebral" syftar på att svårigheterna orsakas av skador i specifika delar av hjärnan som ansvarar för motorik och muskelkontroll, medan "pares" beskriver de kroppsdelar som individen inte helt kan kontrollera, exempelvis hållning och rörelseförmåga.
Cerebral pares klassificeras som mild, måttlig eller svår. Även inom dessa grader varierar symtomen och deras svårighetsgrad från person till person, beroende på vilka delar av hjärnan som är påverkade. De drabbade områdena kan styra syn, hörsel, tal, motorik, blåsa, tarmfunktion, rörlighet, sväljning, födointag, hudbesvär, inlärningssvårigheter och intellektuell funktionsnedsättning.
En person med cerebral pares har stor nytta av tidiga insatser med olika former av terapier:
Fysioterapi används för att förebygga försvagning och nedbrytning av outnyttjade muskler samt för att lindra kontrakturer. Styrketräning inom ramen för fysioterapin ökar musklernas funktionsförmåga.
Arbetsterapi fokuserar på överkroppen och tränar förmågan att klara aktiviteter i vardagen, som att äta, klä på sig, bada, laga mat och sköta hygienen.
Rekreationsterapi inriktar sig på grovmotoriken och har en betydande positiv effekt på självkänslan. Ridning är en vanlig form av rekreationsterapi.
Tal- och språkterapi är avgörande för att bygga upp kommunikationsförmågan, men spelar också en viktig roll vid sväljnings- och födovårdsproblem som beror på svårigheter med kroppshållningen.
Vissa mer omdiskuterade behandlingsformer har använts vid cerebral pares. En del individer har haft nytta av fysiska terapier som syftar till att bryta mönstren av onormala rörelser som tillståndet orsakar. Metoden är kontroversiell eftersom det saknas data som visar dess effekt på motorisk kontroll, men framsteg har dokumenterats i enskilda fall.
Konduktiv pedagogik kombinerar fysioterapi med rytmiska aktiviteter. Idén är att de rytmiska övningarna stimulerar andra delar av hjärnan och därigenom förbättrar individens motoriska förmågor.
Läkemedel är en viktig del av behandlingen eftersom de slappnar av muskler som är överaktiva, stela eller sammandragna. Biverkningar förekommer, men totalt sett förbättrar medicineringen symtomen vid cerebral pares. Vanliga läkemedel är diazepam, dantrolennatrium, tizanidin och baklofen.
Vissa ämnen kan injiceras direkt i musklerna för att minska spasticiteten. Alkoholbehandlingar eller injektioner i muskeln kan minska spasticiteten i upp till två år.
Botox har använts med goda resultat. För en person som tidigare inte kunnat kommunicera kan botox göra det möjligt att skriva eller använda en pekskärm. Botox, även känt som botulinumtoxin, minskar spänningen i musklerna så att individen bättre kan styra sina rörelser. Behandlingen gör också att musklerna kan töjas ut, vilket är avgörande för att minska risken för permanenta muskelkontraktioner – något som är vanligt hos personer med cerebral pares.
En implanterbar pump kan dosera baklofen direkt i ryggmärgsvätskan som omger ryggmärgen. Baklofen är ett muskelavslappnande medel som påverkar nervcellerna i ryggmärgen och håller dem mindre retbara. Denna behandlingsmetod minskar smärta och spasticitet, vilket gör det möjligt för patienten att slappna av och sova bättre.
Kirurgiska ingrepp kan utföras för att förlänga muskler och senor och därigenom förbättra gången. Om personen inte är lämplig för denna typ av operation finns det hjälpmedel som underlättar rörligheten. Stöd finns för sittande, gång och förflyttning in och ur sängen, exempelvis rullatorer, käppar, gångstavar samt manuella och eldrivna rullstolar. Kommunikationstavlor, bildkort och datorer har dessutom gett möjlighet att kommunicera till personer som annars inte skulle kunna göra det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online