Epilepsi består av ett antal väldefinierade syndrom som påverkar den drabbades vardag på olika sätt och som kräver skilda behandlingsstrategier. Att diagnostisera ett specifikt epilepsisyndrom – i stället för att ställa en allmän ”epilepsi”-diagnos – kräver att sjukvårdspersonal noggrant bedömer patientens neurologiska och beteendemässiga symtom, vilket kan vara kliniskt utmanande. Att identifiera exakt vilket syndrom som föreligger är dock det bästa sättet att kunna bedöma patientens prognos och vilka behandlingsalternativ som finns tillgängliga.
Vissa epileptiska anfall går lätt att förklara, medan andra saknar känd orsak. Anfall utan känd orsak kallas idiopatiska, medan anfall med känd orsak benämns symptomatiska. Idiopatiska anfall är oftast lättare att behandla än symptomatiska.
De epilepsiformer som drabbar de flesta barn skiljer sig från vuxnas epilepsi. Neonatala krampanfall, feberkramper och Wests syndrom är några av de vanligaste epilepsitillstånden hos nyfödda och små barn. Dessa syndrom tenderar att vara godartade: de flesta barn växer ifrån dem, svarar väl på läkemedel (till exempel kortison) och drabbas inte av någon betydande neurologisk skada.
Vissa läkare anser inte att feberkramper är epileptiska till sin natur, eftersom anfallen utlöses av hög feber. Wests syndrom däremot klassificeras som ett genuint epileptiskt syndrom hos barn, tack vare de karakteristiska EEG-fynden under anfallen. Om det lämnas obehandlat kan Wests syndrom övergå i Lennox-Gastauts syndrom, en svår form av epilepsi som kan drabba barn upp till åtta års ålder och som allvarligt kan skada den kognitiva och motoriska utvecklingen.
Epileptiska encefalopatier är strukturella hjärnavvikelser som orsakar epileptiska anfall hos både barn och vuxna. Avvikelseerna kan vara lokaliserade på ena sidan av hjärnan eller på båda sidor. Dessa tillstånd är ofta allvarliga och svårbehandlade. De former som debuterar tidigt i livet brukar ofta lätta eller upphöra i tonåren, men de neurologiska och kognitiva följderna kan ändå bli bestående och betydande.
En av de allvarligaste formerna av symptomatisk epilepsi är Rasmussens syndrom (även känt som Rasmussen-encefalit), där ena hjärnhalvan orsakar anfall i motsatta kroppshalva. Behandlingen kan bestå av neuroterapi eller, i svåra fall, kirurgisk borttagning av den drabbade hjärnhalvan.
Bland övriga kroniska epilepsiformer återfinns temporallobs- och frontallobsepilepsi. Frontallobsyndromet är det mest våldsamma av de två. Dessa syndrom är oftast symptomatiska: vissa har en genetisk bakgrund, medan andra beror på lesioner, tumörer, strukturella avvikelser eller huvudskador. Personer med något av dessa syndrom behöver ofta långvarig medicinering eller kirurgi för att få anfallen under kontroll.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online