Flera fynd på en magnetresonansundersökning (MRT) kan tyda på diskuttorkning – även kallad diskdehydrering – på övergångsnivån mellan ländryggen och korsbenet (L5–S1). Så här bedömer radiologer vanligtvis graden av uttorkning:
Uttorkade diskar uppvisar ofta låg signalintensitet på T2-viktade MRT-bilder. Den normala ljusa signalen från en välvattnad disk avtar i takt med att disken förlorar sitt vätskeinnehåll.
En uttorkad disk har vanligtvis en minskad höjd jämfört med intilliggande diskar eller med förväntade normalvärden för just den nivån.
I vissa fall kan en uttorkad disk bukta utåt (bulging) eller tränga fram (protrusion) på grund av förlorad diskhöjd och försämrad struktur. Utbuktningen kan trycka mot närliggande nerverötter eller orsaka en förträngning av spinalkanalen.
Uttorkade diskar kan uppvisa tecken på sprickor eller fissurer i annulus fibrosus, diskens yttre ring. Dessa sprickor kan göra att den mjuka innerdelen av disken (nucleus pulposus) hernierar eller buktar ut.
Modic-förändringar är avvikelser i benmärgen som syns på MRT i kotorna intill en degenererad disk. Förändringarna kan tyda på kronisk inflammation och en reaktion på den degenerativa processen i disken.
Degenerativa förändringar i fasettlederna – de små lederna mellan kotorna – följer ofta med diskuttorkning på L5-S1. Sådana förändringar kan omfatta osteofyter (benutväxter), förträngning av ledrummet samt skleros (ökad bentäthet).
Radiologer väger dessa fynd samman när de tolkar MRT-bilderna för att avgöra svårighetsgraden och utbredningen av diskuttorkningen på L5-S1. Även kvantitativa mätningar av diskhöjd och förändringar i signalintensitet kan användas för att objektivt bedöma graden av uttorkning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online