Det är möjligt för fostrets urinvägar att utveckla sjukdomar redan under graviditeten. Sjukdomar som drabbar njurarna och urinledarna – de rör som transporterar urin från njuren till blåsan – kan påverka fostret direkt, eller också ger de inga besvär förrän efter födseln. I vissa fall visar sig symtom inte ens förrän flera decennier senare.
Enligt National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Diseases (NIDDK) börjar urinproduktionen cirka 10 till 12 veckor efter befruktningen. Medan moderkakan sköter filtreringen av avfallsämnen under tiden som njurarna utvecklas, flyter urinen ut i fostersäcken och utgör en viktig del av fostervattnet. Varje sjukdom som försämrar njurarnas förmåga att producera och avge urin kan därför orsaka problem för fostret – inte bara för njurarna själva utan även för lungornas utveckling, eftersom lungorna behöver tillräckligt med fostervatten för att utvecklas normalt.
Hydronefros orsakas av ett fel i urinvägarna som blockerar urinflödet hos det ofödda barnet. Blockeringen gör att urinen samlas upp, vilket leder till svullnad i njurarna eller urinledarna. När svullnaden sitter i urinledarna kallas tillståndet hydroureter. Enligt information från Cornell University är hydronefros den vanligaste upptäckta njursjukdomen hos foster och drabbar cirka 1,4 procent av alla ofödda barn. Urinstasen beror oftast på en veck eller förträngning i röret som leder urinen ut ur njuren. Ansamlat urin kan ge upphov till infektioner, ärrbildning och bestående skada på njuren.
Vid denna fostersjukdom utvecklas inte strukturerna inuti njuren normalt. Rörsystemet som samlar upp urinen börjar som ett enda rör som förgrenar sig i allt mindre rör och därigenom bildar ett omfattande nätverk. Vid njurdysplasi förgrenar sig rören inte korrekt, vilket innebär att urinen saknar väg att ta. Urinen ansamlas i stället i njuren och bildar cystor som ersätter den normala njurvävnaden. Njurdysplasi drabbar vanligtvis bara en njure, vilket innebär att barnet kan utvecklas normalt med hjälp av den kvarvarande friska njuren. Om båda njurarna är påverkade överlever fostret oftast inte; överlever barnet krävs dialys och en njurtransplantation. Njurdysplasi kan vara ärftlig, men den kan även orsakas av moderns bruk av narkotika eller av receptbelagda läkemedel mot epilepsi och högt blodtryck.
Det finns två ärftliga former av polycystisk njursjukdom (PKD): autosomal dominant och autosomal recessiv. Båda formerna medför att vätskefyllda cystor bildas i båda njurarna. Cystorna ersätter den normala njurvävnaden, vilket gör att njurarna inte fungerar som de ska och så småningom slutar fungera helt. Tecknen på autosomal recessiv PKD visar sig vanligtvis redan före födseln. Ett ultraljud kan då visa förstorade njurar och ärrbildning i levern, även om cystorna själva kanske inte syns. Barn som föds med infantil PKD utvecklar njursjukdom innan vuxen ålder, men i värsta fall kan spädbarn dö redan några timmar efter födseln.
Medullär svampnjure (MSK) är en medfödd missbildning där små cystor blockerar njurens rör så att urinen inte kan passera genom dem. Sjukdomen uppstår redan under fosterlivet, men orsakar oftast inga problem förrän i 30–40-årsåldern, då den yttrar sig som urinvägsinfektioner och njursten. Enligt NIDDK har cirka 20 procent av alla vuxna med njursten medullär svampnjure. Tillståndet leder dock sällan till njursvikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online