Förhöjda kaliumnivåer – orsaker, symtom och diagnos vid hyperkalemi

Kalium lagras främst inne i kroppens celler samt i de röda blodkropparna. Njurarna utsöndrar kalium från kroppen via urinen. När njurarna inte lyckas utsöndra kalium effektivt eller i tillräcklig mängd uppstår ett tillstånd som kallas hyperkalemi – det vill säga en förhöjd kaliumnivå i blodet.

Vad är kalium och varför behövs det?

Normalt ligger kaliumvärdet i blodet mellan cirka 3,5 och 5,0 mmol/l. Ämnet är livsviktigt eftersom det styr flera av kroppens mest grundläggande funktioner.

Kaliumets funktion i kroppen

Kalium är nödvändigt för att slät muskulatur, skelettmuskulatur och hjärtmuskel ska fungera normalt. Det spelar också en central roll i att reglera kroppens elektriska signaler, vilket bland annat påverkar hjärtrytmen och nervimpulserna.

Orsaker till förhöjt kalium

Nedsatt njurfunktion till följd av kronisk eller akut njursvikt är den vanligaste orsaken till förhöjda kaliumnivåer. Hyperkalemi kan dock även orsakas av:

• Läkemedel som påverkar kaliumbalansen
• Hormonell brist, exempelvis låga nivåer av aldosteron
• Överdriven användning av kaliumtillskott
• Sönderfallande röda blodkroppar
• Rabdomyolys – ett tillstånd där muskelfibrer bryts ner och kalium frigörs till blodbanan, ofta utlöst av droger eller alkohol

Faran med höga kaliumnivåer

Ett alltför högt kaliumvärde kan vara livshotande och kräver därför snabb medicinsk bedömning. Typiska symtom på hyperkalemi inkluderar:

• Muskelsvaghet
• Förlamning
• Muskeltrötthet
• Illamående
• Arytmier – rubbningar i hjärtrytmen

Njursjukdomar och ökad risk

Patienter med njursjukdomar löper större risk att drabbas av hyperkalemi om de samtidigt använder kaliumtillskott eller vissa läkemedel som höjer kaliumnivåerna. Bland dessa läkemedel återfinns NSAID-preparat (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel), ACE-hämmare samt vissa kaliumbesparande diuretika, det vill säga vätskedrivande läkemedel som gör att kroppen sparar på kalium.

Så ställs diagnosen

Hyperkalemi kan diagnostiseras med ett enkelt blodprov som mäter koncentrationen av kalium i blodet. Om värdet visar sig vara förhöjt kompletteras utredningen ofta med ett elektrokardiogram (EKG). EKG:t hjälper läkaren att upptäcka eventuella arytmier och att fastställa deras ursprung, vilket är avgörande för att kunna sätta in rätt behandling i tid.