Njursvikt innebär att njurarna förlorar sin förmåga att filtrera kroppens blod. Tillståndet kan uppstå plötsligt (akut njursvikt) eller utvecklas gradvis över tid (kronisk njursvikt). Vissa läkemedel kan orsaka akut njursvikt, bland annat icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), vissa blodtryckssänkande mediciner samt specifika typer av antibiotika. Även kontrastmedlet som används vid radiologiska undersökningar kan i vissa fall bidra till njursvikt.
Även om dessa preparat är mycket användbara och säkra för de flesta användare, finns det grupper av patienter som löper högre risk. Här går vi igenom de vanligaste läkemedlen som kan påverka njurfunktionen.
NSAID-preparater påverkar produktionen av prostaglandiner, ett ämne som spelar en viktig roll för att tillräckligt mycket blod ska nå njurarna. Mindre prostaglandin innebär sämre blodflöde, vilket kan leda till att njurarna slutar fungera effektivt.
Patienter som tar höga doser NSAID, patienter som redan har nedsatt njurfunktion samt äldre personer löper större risk att drabbas av njursvikt orsakad av dessa läkemedel. Personer som använder vätskedrivande läkemedel (diuretika) kan också ha ökad risk för njurproblem under pågående NSAID-behandling. Dessa personer bör alltid rådfråga en läkare innan de använder receptfria NSAID-preparat.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare (ARB) är två läkemedelsgrupper som ofta används för att behandla högt blodtryck. Båda har faktiskt skyddande effekter för personer med kronisk njursjukdom, men behandlingen måste inledas med låga doser och regelbundna blodprov för att övervaka njurfunktionen.
En mild sänkning av njurfunktionen är normal när behandlingen startas, men minskar den med mer än 30 procent från utgångsvärdet bör läkemedlet sättas ut och eventuellt återinsättas i lägre dos. För att undvika ytterligare risk för njursvikt bör patienter som tar ACE-hämmare eller ARB även undvika NSAID-läkemedel och vätskebrist.
Aminoglykosidantibiotika är effektiva mot vissa bakterieinfektioner, men hos 10–20 procent av patienterna kan de orsaka njursvikt. Risken är störst hos patienter som får höga doser eller långvarig behandling, patienter som samtidigt tar andra läkemedel som kan skada njurarna samt allvarligt sjuka patienter.
Njurproblem brukar uppstå inom sju dagar efter behandlingsstart, vilket gör att läkare oftast följer njurvärdena noga under hela behandlingsperioden.
Patienter med andra hälsoproblem, exempelvis diabetes i kombination med njursjukdom, kan löpa högre risk att drabbas av njursvikt efter en radiologisk undersökning med kontrastmedel. Även patienter som får stora mängder kontrastmedel eller lider av vätskebrist kan utveckla njursvikt efter en undersökning.
Liksom vid andra läkemedel ses ofta en initial försämring av njurfunktionen som stabiliseras inom några dagar, men hos patienter med befintliga riskfaktorer återhämtar sig funktionen inte alltid helt. Tillräckligt vätskeintag före och efter undersökningen samt användning av nyare, mer njurvänliga kontrastmedel kan minska risken betydligt.
Hos patienter med hög risk för njurproblem kan flera andra läkemedel orsaka besvär. Vätskedrivande läkemedel kan i sig orsaka vätskebrist, vilket i sin tur kan leda till njursvikt. Antibiotika, vissa antivirala läkemedel och svampdödande medel som amfotericin B kan också orsaka njurproblem och kan behöva avbrytas.
Det är därför viktigt att alltid informera läkaren om alla läkemedel man använder, eftersom kombinationen av olika preparat eller behandlingar kan orsaka problem när de används tillsammans. Läkaren övervakar njurfunktionen noggrant när någon av dessa behandlingar förskrivs, för att minimera risken för njursvikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online