Det är sant att släktingar ofta har större chans att passa som njurdonatorer, eftersom de delar delar av sin genetiska uppsättning. Men kompatibilitet är aldrig självklart. Vid en njurtransplantation måste flera faktorer stämma överens mellan givare och mottagare, bland annat blodgrupp, vävnadstyp och eventuell förekomst av antikroppar. Även inom samma familj kan dessa faktorer skilja sig åt, vilket kan påverka möjligheten till en lyckad transplantation.
För att en njurtransplantation ska kunna genomföras måste givarens och mottagarens blodgrupper vara förenliga. Det finns fyra huvudblodgrupper: A, B, AB och 0. En mottagare kan i princip endast ta emot en njure från en givare med en kompatibel blodgrupp, annars riskerar immunförsvaret att angripa det nya organet.
Vid vävnadstypsmatchning jämförs de mänskliga leukocytantigenen (HLA) hos givare och mottagare. HLA-molekyler är proteiner på cellernas yta som spelar en avgörande roll för immunförsvarets förmåga att skilja mellan kroppsegna celler och främmande material. Ju bättre HLA-profilerna överensstämmer, desto mindre risk är det att mottagarens immunförsvar stöter bort den transplanterade njuren.
Innan en transplantation kan ske görs även ett så kallat crossmatch-test, som visar om mottagarens immunförsvar har bildat antikroppar som skulle kunna angripa givarens njure. Om testet blir positivt, alltså om sådana antikroppar påvisas, bedöms transplantationen som olämplig på grund av den höga risken för avstötning.
I vissa fall visar det sig alltså att släktingar inte är kompatibla, trots sitt släktskap. Orsakerna kan vara olikheter i blodgrupp eller vävnadstyp, eller att mottagaren har utvecklat antikroppar mot givarens vävnader. I dessa situationer kan det behövas sökas efter en lämplig givare utanför familjen, exempelvis via ett nationellt givarregister eller genom parvisa donationsprogram, där två par med inkompatibla kombinationer byter donatorer sinsemellan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online