Man kan leva i årtionden utan att fundera nämnvärt över öronens funktioner. Andra människor plågas däremot av öronproblem under hela sitt liv. Denna kontrast har att göra med hur ömtålig och komplex människoörans funktion är. Örat är känsligt för en rad yttre påverkan. När det är friskt ger öronen dig två viktiga sinnen – hörseln och balanssinnet.
Ljudvågor som rör sig genom luften fångas upp av öronmusslorna och leds ner i hörselgångarna. Väl där träffar ljudvågorna trumhinnorna, som börjar pulsera och vibrera. En liten benbit som kallas hammaren (malleus) sitter fast på insidan av varje trumhinna. Hammaren är förbunden med två andra små ben, städet (incus) och stigbygeln (stapes), och tillsammans bildar de en hörselbenkedja i mellanörat.
Ljudvågorna överförs mekaniskt genom hörselbenkedjan och sätter ovala fönstret i vibration – en hinna som leder vidare till innerörat. På andra sidan av ovala fönstret ligger hörselsnäckan (cochlea), en spiralformad struktur av benvävnad fylld med vätska och nervändar. Nervcellerna i hörselsnäckan stimuleras av vibrationerna, vilket skapar elektriska impulser som skickas till hjärnan så att du kan uppfatta ljud.
Denna process är ytterst intrikat men äger rum på bara några millisekunder – människan upplever ingen märkbar fördröjning när vi hör ljud. Höga ljud överstimulerar dock varje del av hörselapparaten och kan orsaka en för tidig försämring. Ett audiologiskt hörtest kan upptäcka tidiga tecken på hörselnedsättning.
Mellanörat utgör en naturlig förbindelse från bihålornas baksida till svalget. Via en slembeklädd kanal som kallas eustakiska röret (tuba auditiva) transporteras slem, vätska och luft från bihålorna ned mot halsen. När lufttrycket förändras snabbt, till exempel under en flygresa, utjämnar öronen trycket i kroppen för att skydda de känsliga membranerna från att spricka. Slemhinnan i eustakiska röret absorberar luft, vilket gör att du hör ett karakteristiskt smällande eller knäppande ljud i örat.
Dysfunktion i eustakiska röret är vanligt hos barn och leder ofta till återkommande mellanöreinfektioner, så kallad öroninflammation. Ett litet dränagerör kan då opereras in genom trumhinnan för att ta över eustakiska rörets funktion.
I innerörat finns ett eget nervcentrum för balansen. Tre halvcirkelformade båggångar sitter direkt ovanför hörselsnäckan och är kopplade till hjärnan via den åttonde hjärnnerven. Varje båggång innehåller endolymfatisk vätska och nervändar, och tillsammans registrerar de både horisontella och vertikala huvudrörelser. När huvudet rör sig sätter vätskan igång nervändarna, vilket skapar elektriska impulser som skickas vidare till hjärnan. På så vis får hjärnan kontinuerlig information om kroppsposition, rörelse, stötar och riktning.
Huvudtrauma, snabba rörelser och virusinfektioner kan störa innerörats balansfunktion. Vertigo, alltså kronisk yrsel, är ett vanligt tillstånd med ursprung i innerörat och kan oftast behandlas framgångsrikt med läkemedel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online