Personer som bär på sicklecellanlaget – ett heterozygotiskt tillstånd med en kopia av det normala beta-globingenet och en kopia av det muterade genet som orsakar sicklecellanemi – uppvisar en viss grad av resistens mot malariainfektion. Skyddet tillskrivs framför allt de förändringar som drabbar de röda blodkropparna hos bärarna.
Hos personer med sicklecellanlaget antar cirka hälften av de röda blodkropparna den karakteristiska sigdformade formen när syrehalten är låg. Dessa deformerade och styva celler utgör en betydligt sämre miljö för malariaparasiter att tränga in i och utvecklas inom.
Den säregna formen hos sickleceller hindrar malariaparasiternas tillväxt och förökning. När parasiten väl befinner sig inne i en sigdformad röd blodkropp har den svårt att mogna till gametocyter – det infektiösa stadium av parasiten som sprids vidare genom myggbett.
Sigdformade röda blodkroppar fäster sämre vid blodkärlens väggar. Det förhindrar att malariainfekterade celler fastnar i små kapillärer, särskilt i hjärnan – en process som annars bidrar till malarias allvarligaste komplikationer.
Närvaron av sigdformade blodkroppar leder till att immunsystemet bryter ner fler röda blodkroppar, vilket frisätter immunologiska signalsubstanser och utlöser inflammation. Detta aktiverade immunförsvar kan bidra till att effektivare bekämpa malariainfektionen.
Det är viktigt att komma ihåg att personer med sicklecellanlaget, trots sitt partiella skydd, inte är helt immuna mot malaria. De kan fortfarande smittas, men infektionens svårighetsgrad och utveckling blir ofta mildare. Dessutom förekommer sicklecellanlaget inte i alla befolkningar – frekvensen varierar geografiskt och är högst i regioner där malaria är endemisk, exempelvis i stora delar av Afrika söder om Sahara. Kunskap om anlagets utbredning och prevalens är därför ett värdefullt verktyg vid planering av strategier för malariakontroll och prevention.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online