Hypnotika är psykoaktiva läkemedel som används för att framkalla sömn. Alkohol, opium och baldriansrot har använts som sömnmedel i århundraden. Barbiturater och bensodiazepiner är två av de vanligast förskrivna typerna av hypnotika. I mildare doser kan många hypnotika även användas som lugnande medel.
De första sömnmedlen kom från växter som opiumvallmon och baldrian. Opium tros ha använts av sumerierna redan omkring 4000 f.Kr. Baldriansrots verksamma egenskaper beskrevs i Hippokrates skrifter under femte århundradet f.Kr., och det är känt att den förskrevs av den grekiske läkaren Galenos från Pergamon under andra århundradet e.Kr.
Barbituraterna utvecklades i början av 1900-talet av Emil Hermann Fischer och Joseph von Mering utifrån barbitursyra, en kemisk förening som först upptäcktes av Adolf von Baeyer på 1860-talet. Barbituraterna förblev de dominerande sömnmedlen ända tills bensodiazepinklassen upptäcktes av kemisten Leo Sternbach i slutet av 1950-talet och lanserades kommersiellt av läkemedelsföretaget Hoffmann-La Roche i början av 1960-talet.
Den senast upptäckta klassen av hypnotika är de icke-bensodiazepina läkemedlen, som introducerades på 1980-talet med utvecklingen av så kallade "Z-preparat" som zopiklon, zolpidem, zaleplon och eszopiklon. Dessa läkemedel har liknande egenskaper som bensodiazepinerna men skiljer sig åt i sin kemiska uppbyggnad.
De icke-bensodiazepina preparaten anses vara relativt säkrare än bensodiazepiner eftersom de medför mindre risk för beroende eller dödlig överdosering. De har dock visats kunna orsaka minnesstörningar, hallucinationer, problem med sömnvandring samt en ökad risk för depression, vilket gör att användning alltid bör ske under medicinsk övervakning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online