Efter nazisternas nederlag i Tyskland 1945 genomfördes omfattande studier av de fysiska och psykologiska följderna hos dem som överlevde koncentrationslägren. Nazisterna grep och fängslade ryssar, polacker, romer och framför allt judar – en grupp som systematiskt dömdes till döden. Omkring tio miljoner överlevande från koncentrations- och förintelseläger befriades när kriget tog slut, men de fysiska och psykiska skadorna följde dem hela livet. Effekterna kan delas in i flera tydliga kategorier.
Många överlevande led av dystra och pessimistiska sinnestillstånd samt återkommande depressioner. Vissa blev apatiska och tillbakadragna, medan andra drabbades av vredesutbrott och kort stubin. Depressionen åtföljdes ofta av djup osäkerhet, hjälplöshet och ibland akut slöhet. Överlevande kunde känna sig förföljda och ständigt stressade, och vissa utvecklade långvariga stressrelaterade störningar.
Efter andra världskriget plågades många överlevande av så kallad dödsskuld – idag ofta kallad överlevandeskuld – bördan av att ha överlevt när så många andra inte gjorde det. En del av skulden grundade sig i känslan av att inte ha kunnat rädda eller hjälpa andra, eller göra motstånd mot sina fångvaktare. Överlevande kände ett stort ansvar gentemot de döda och plågades ofta av levande, oroande mardrömmar samt plötsliga, påträngande minnesbilder även när de var vakna.
I nära anslutning till dödsskulden uppstod psykosomatiska besvär, ofta i form av känsledövhet eller en oförmåga att känna. Detta fungerade till en början som ett psykologiskt skydd mot den fasansfulla verklighet som den överlevande hade upplevt, men om tillståndet bestod för länge kunde det leda till en bestående känsla av förtvivlan, depression, slöhet och andra symtom. Redan i lägren kopplade många av ifrån verkligheten omkring sig, och efter befrielsen bibehöll de denna distans långt bortom dess psykologiska nytta.
Ångest var utbrett bland överlevande och visade sig ofta som fientlighet mot människor som erbjöd hjälp och vänskap. Erbjudanden om stöd möttes med misstänksamhet och bitterhet, eftersom många hade utvecklat en bild av världen som falsk och svekfull. Misstron förstärktes när personer i omgivningen agerade som om Förintelsen hade lämnat dem smittade av någon sjukdom. Vissa blev socialt isolerade, medan andra helt enkelt drog sig undan alla sociala kontakter.
Vissa överlevande blev "rättvisans samlare" – människor som var fast beslutna att straffa de skyldiga för skräckväldet i förintelselägren och återupprätta någon form av moralisk ordning. Det fanns inga gravar att besöka och sörja vid, inga kvarlevor att begrava – bara en enorm känsla av förlust som lämnade dem med skuldkänslor och förvirring.
Utöver de psykiska påfrestningarna drabbades överlevande också av allvarliga fysiska följder. Många led av kronisk trötthet, minnesförlust, sömnstörningar, huvudvärk och andra krämpor. Dessutom drabbades många av mag-tarmbesvär och hjärtsjukdomar. Vissa överlevande var bokstavligt talat levande skelett när de räddades, och deras skelett hade förlorat kalcium på grund av den svältkost de utsatts för. Detta ledde ofta till njursten och bestående ledproblem.
De långsiktiga effekterna av koncentrationslägren påminner oss om hur djupa spår krig och förföljelse lämnar i människor. Forskningen kring överlevandenas erfarenheter har varit avgörande för dagens kunskap om trauma och posttraumatisk stress, och för hur samhället bäst kan stödja dem som drabbats av extrema upplevelser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online