Debridering innebär att ett sår rensas från exsudat, infekterat material och död vävnad. Behandlingen kan utföras för att förbereda såret för specialiserade läkningshjälpmedel, eller helt enkelt för att "starta om" och stimulera den naturliga läkningsprocessen. En patient som söker vård för sårsutning efter att läkning redan har påbörjats behöver exempelvis få sårets kanter debriderade innan de kan förenas. Brännskador och trycksår (liggsår) är andra exempel på sår som ofta kräver debridering.
Valet av debrideringsmetod baseras på flera faktorer, där skonsamhet och effektivitet är två centrala överväganden. Nedan följer en översikt över de vanligaste metoderna.
Att låta sterila larver komma åt och rensa ett sår har den stora fördelen att insekterna producerar antimikrobiella ämnen som minskar risken för infektion (Dryburgh, 2008). Larver från spyflugor används vanligtvis för detta ändamål. Observera dock att tidigare användning av hydrogelförband är oförenligt med biodebridering.
Djurförsök med antarktisk krill har dessutom visat lovande resultat och kan i framtiden erbjuda ytterligare ett behandlingsalternativ.
Skarp debridering med kirurgiska instrument utförs vanligtvis i akuta situationer eller som förberedelse för transplantatkirurgi med lapptransplantat. Ingreppet får endast utföras av legitimerade läkare eller annan personal med behörighet och utbildning för proceduren. Även då är metoden oexakt, och frisk vävnad kan av misstag tas bort.
Våt-till-torr-förband är också oselektiva och kan avlägsna läkningsprodukter (epitel) tillsammans med smuts och debris. Ett gasvävsförband fuktas med sterilt koksalt eller annan lämplig vätska och läggs på såret. Därefter placeras ett torrt förband ovanpå det fuktiga. När förbandet torkat tas båda lagren bort – exsudat och debris fastnar i förbandet och dras med ut. Metoden kan vara smärtsam för patienten.
Virvelbad och pulserande lavage använder rörligt vatten för att rensa sår. Vid virvelbad finns risk för korskontaminering och infektion. Pulserande lavage kan däremot riktas lokalt och anpassas efter patientens tillstånd. Behandlingen tar 15–30 minuter beroende på sårets storlek och andel nekros (död vävnad), och kan behöva upprepas två gånger per dag.
Användning av enzymgeler och enzymlösningar på död vävnad kan vara en skonsam metod för vissa sårtyper. Enzymerna är specifika för olika komponenter i död vävnad, och kombinationer fungerar oftast bäst. Proteolytiska enzymer, fibrinolytiska enzymer och kollagenaser är kategorier av dessa substanser.
Tillämpningen måste dock begränsas till död vävnad, eftersom enzymerna annars kan skada frisk vävnad. Såret bör sköljas med koksaltlösning före den kemiska debrideringen. Antibiotiska salvor kan vara aktuella efter behandlingen – följ alltid tillverkarens anvisningar.
Förband som skapar en fuktig sårmiljö stimulerar kroppsegna enzymer, proteolytiska enzymer och fagocyterande celler att lossa och bryta ner debris. Hydrogel- och hydrokolloidförband skapar denna fuktiga miljö, men måste anpassas noggrant eftersom de även kan macerera omgivande frisk vävnad. Ett djupt sår bör endast lossa packas med förbandsmaterial för att förhindra bildning av fickor som kan utvecklas till abscesser.
Skumförband skapar en fuktig miljö för måttliga sår, medan transparenta filmförband kan användas på ytliga sår. Båda typerna behöver bytas var tredje till sjunde dag.
Alginater, som framställs ur naturliga tångarter, absorberar upp till 20 gånger sin egen vikt i exsudat och bildar under processen en gel (Mosher, 1995). De har blodstillande egenskaper och hämmar inte sårläkningen. Byten sker normalt med intervall från 12 timmar upp till 3 dygn.
Beslutet att debridera bör grundas på patientens önskemål, levnadsvanor (såsom rökning), allmäntillstånd, sårets placering och prognosen för läkning. Om cirkulationen inte räcker till för att läka såret efter debridering kan borttagning av död vävnad förvärra situationen. Stabila hälulcerus är ett exempel på sår där debridering skulle vara olämpligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online