Plasmodium, mer känt som malariaparasiten, och babesia är vanliga parasiter som drabbar både människor och djur. Babesia går under flera namn, bland annat piroplasmidos, rödutsot (redwater fever) och babesios. Precis som malaria lever och förökar sig babesia inuti kroppens cirkulationsorgan och röda blodkroppar.
Babesia är encelliga parasiter som lever inuti blodkropparna hos ryggradsdjur, där de oftast förekommer i par men förökar sig könlöst. Fästingar sprider sjukdomen, som kliniskt liknar malaria i hög grad. Hos människan kan infektionen ge symtom som feber, frossa, trötthet och blodbrist.
De flesta fall av babesia drabbar vilda och domesticerade däggdjur som hjortar, gnagare, nötkreatur och hundar. Den vitfotade musen fungerar som den viktigaste reservoaren för sjukdomen, medan hjortfästingen är den främsta bäraren. I områden som betraktas som endemiska kan upp till 60 procent av mösspopulationen vara infekterad. Laboratorieförsök visar dessutom att nästan alla infekterade möss ger upphov till infekterade fästingar.
Livscykeln inleds när en infekterad fästing injicerar sporozoiter i en mus i samband med att den suger blod. Sporozoiterna vandrar vidare till de röda blodkropparna, där de börjar föröka sig könlöst genom knoppning. Därefter delar de sig i manliga och kvinnliga gameter, som återigen tas upp av en fästing i samband med blodmatning. Inne i fästingen förenas gameterna och bildar nya sporozoiter – ett sporeliknande stadium som utgör det smittämne som förs in i nästa värddjur. Inkubationstiden varierar vanligtvis mellan en och sex veckor.
Först vandrar sporozoiterna till värdens röda blodkroppar, där de omvandlas till trofozoiter – parasitens tillväxtstadium. Därefter sker schizogoni, alltså könlös förökning, där parasiterna successivt klyvs i två och sedan fyra delningar. Medan parasiterna fortfarande finns i blodkropparna sugs de upp av en fästing som livnär sig på värdens blod. Inuti fästingens tarmceller tar parasiterna upp bakterier och annat material genom fagocytos och omvandlas därmed till fagocyter. Detta sker medan fästingen utvecklas från larvstadium till nymfstadium under vintern. Fortfarande inne i fästingen omvandlas parasiterna till maskformade (vermiculära) sporozoiter genom binär delning. När fästingen tar sitt nästa blodmål släpps sporozoiterna ut, varvid de vandrar vidare till den nya värden och cykeln börjar om igen.
Babesias livscykel kräver två värdar: fästingen, som producerar de smittsamma sporozoiterna, och ryggradsdjuret, som parasiterna använder för sin fortplantning. Varhelst dessa värdar parasiteras av fästingar pågår smittcykeln. Eftersom överföringen sker direkt via fästingar är risken för smitta mellan enskilda värdar liten eller i praktiken obefintlig. I nordöstra USA hålls den parasitära cykeln främst uppe mellan svartbenta fästingar (Ixodes scapularis) och vitfotade möss.
Parasiterna förekommer över hela världen, men eftersom malaria och babesia är så lika varandra är det svårt att mäta den verkliga förekomsten i malariadrabbade länder. I Europa rapporteras de flesta fallen av babesios hos patienter som har fått mjälten bortopererad. I USA är däremot Babesia microti den vanligast rapporterade stammen, oavsett om patienten har fått mjälten bortopererad eller inte. I delstaterna Washington och Kalifornien har stammen Babesia duncani isolerats hos patienter, medan MO-1-stammen har påvisats hos patienter i Missouri.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online