Tyfoidfeber tros idag ha uppstått under det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta, som pågick från år 431 till 404 f.Kr. Modern arkeologisk forskning har bekräftat detta fynd genom genetiska studier av material från antika gravar i Aten.
Enligt ögonvittnesskildringar från historikern Thukydides drabbades Aten av en svår epidemi med okänt ursprung i krigets tidiga skede. År 2006 grävde arkeologer fram skelett i en massgrav i Aten och analyserade tandpulpa från de döda. DNA-analysen visade att bakterien som orsakar tyfoidfeber fanns i materialet, vilket pekar på att epidemin orsakades av just denna sjukdom.
Epidemin ska ha börjat i Etiopien och spridit sig via Egypten och Libyen vidare till Grekland. Under sin härjning dödade den upp till en tredjedel av Atens befolkning, vilket gjorde den till en av de mest förödande epidemierna i antiken.
Tyfoidbakterier överförs via förorenad mat och vatten. De trånga och ohygieniska förhållandena i krigstidens Aten – med överfulla stadsdelar och bristande sanitet – gjorde att sjukdomen kunde spridas snabbt och med förödande kraft.
Den engelska läkaren Thomas Willis anses ha varit den första som dokumenterade symtomen i detalj, år 1659. Han beskrev bland annat halsont, feber, huvudvärk, illamående, sårbildningar och blödningar, samt sjukdomens förlopp och hur den bäst skulle hanteras. Idag vet vi att obehandlad tyfoidfeber kan vara livshotande, men den kan botas med antibiotika.
Trots DNA-bevisen finns det experter som ifrågasätter den genetiska studiens giltighet och inte helt accepterar den som bevis för att epidemin verkligen var tyfoidfeber. Forskningen fortsätter därför, och frågan om vad som orsakade den antika pesten i Aten är fortfarande delvis olöst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online