
Heparin blockerar koagulationsfaktorer i blodet och förhindrar därmed bildning av blodproppar. Patienter får heparin intravenöst eller subkutant, oftast inom sjukvården. Eftersom en felaktig dos kan leda till allvarliga komplikationer – både blödningar och kvarvarande risk för proppar – övervakar utbildad personal kontinuerligt patientens blodkoagulation och heparinnivåer genom regelbundna blodprov som analyseras med avseende på anti-Xa-aktivitet.
Analysen används vanligtvis tillsammans med lågmolekylärt heparin (LMWH) snarare än ofraktionerat heparin (UFH), eftersom LMWH har en mer enhetlig partikelstorlek och därmed ger mer förutsägbara resultat. Anti-Xa mäter den koagulationshämmande förmågan i ett blodprov och visar om patienten får för mycket eller för lite heparin.
Ta ett blodprov. Provet tas i ett ljusblått rör som innehåller 3,2 % eller 3,8 % natriumcitrat, vilket verkar som antikoagulans. Inget annat antikoagulerande medel får användas vid provtagningen. Personalen kan ta proverna före eller efter heparininjektion, beroende på läkarens övervakningskrav.
Centrifugera blodprovet. Placera röret i en centrifug och snurra ner provet så att blodcellerna separeras från plasman.
Pipettera av plasman. Överför 1 ml plasma till ett rent rör. Plasma är den klargula vätskan som ligger i toppen av röret efter centrifugeringen.
Centrifugera plasmaprovet. Snurra ner plasma ytterligare en gång för att avlägsna kvarvarande partiklar.
Överför plasman till ett plaströr. Avlägsna hela plasmamängden men se till att eventuellt sediment lämnas kvar i botten av röret.
Analysera provet. Analysen utförs i en automatiserad kromogen analysmaskin. Mayo Clinic hänvisar bland annat till den kromogena metoden på instrumentet STA-R Evolution.
Tolka resultaten. En laboratorietekniker och en läkare går tillsammans igenom resultaten. Beroende på anti-Xa-nivån kan läkaren sedan öka eller minska heparindosen.
Vid behandling med lågmolekylärt heparin tas blodprovet oftast cirka fyra timmar efter injektionen, när koncentrationen i blodet är som högst. Behandlande läkare jämför resultatet mot ett terapeutiskt målområde – för LMWH ligger detta vanligtvis runt 0,5–1,1 IE/ml – och justerar dosen efter behov. Regelbunden uppföljning är extra viktig för patienter med nedsatt njurfunktion, övervikt, graviditet eller ökad blödningsrisk.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online