Cervikal spondylos är ett tillstånd där ben och brosk i halsryggraden slits ned med åldern, vilket leder till en försämring av ryggradens normala funktion. Tillståndet kallas även nackartros (cervikal artros) och drabbar oftast personer över 40 år. Det kan innefatta antingen radikulopati eller myelopati.
När benutväxter (så kallade osteofyter) och andra problem orsakade av cervikal spondylos minskar utrymmet i kanalen runt ryggmärgen talar man om cervikal spondylotisk myelopati. Ryggmärgen komprimeras då direkt, vilket kan ge allvarligare neurologiska besvär.
När cervikal spondylos trycker på de spinalnerver som avgår från halskotpelaren kallas tillståndet cervikal radikulopati. Detta är vad som avses med cervikal spondylos utan myelopati – det vill säga att själva ryggmärgen inte är påverkad, utan endast nerverna som grenar sig ut från halskotorna.
Vanliga symtom är nacksmärta och stelhet i nacken, onormala reflexer, nedsatt koordination samt i svårare fall förlust av kontroll över urinblåsa eller tarm. Du kan också uppleva smärta, domningar, svaghet eller stickningar i axlar, armar, bröst, händer, ben eller fötter.
Behandlingen kan bland annat bestå av receptfria smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel, halskrage, fysioterapi, muskelavslappnande medel samt kortikosteroidinjektioner i drabbade leder. Vila är ofta viktigt, och i vissa fall krävs vård på sjukhus med dragning (traktion) för att immobilisera nacken.
Kirurgi övervägs om andra behandlingar inte hjälper och smärtan förvärras. En kirurg kan då ta bort benutväxter eller ett diskbråck, omplacera halskotor och sätta in ett implantat där ben eller diskar har tagits bort. Målet är att avlasta nerverna och återställa stabiliteten i halsryggraden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online