Apoptos är ett ord som sällan förekommer i vardagligt tal, men det spelar ibland en avgörande roll i kroppens åldringsprocess. Även om forskningen kring sambandet mellan åldrande och apoptos fortfarande är delvis kontroversiell finns det ingen tvekan om att apoptos hänger samman med flera sjukdomar och tillstånd som vanligtvis uppträder med stigande ålder. Tanken på vad apoptos egentligen är – i grunden celldöd – kan kännas skrämmande för vissa, men i ljuset av åldrandeprocessen ger den god mening.
Apoptos är en form av programmerad celldöd, vilket innebär att när en cell blir gammal, svag eller onödig är den inställd på att förstöra sig själv. Processen pågår ständigt i kroppen: varje sekund dör och ersätts omkring en miljon celler. Problem uppstår i de fall där apoptosen sker för ofta eller alldeles för sällan. Under normala förhållanden är apoptos dock en naturlig och helt nödvändig process för kroppens funktion.
Apoptos beskrevs för första gången – även om processen ännu inte hade fått något namn – av Dr. P.D. Gluckman år 1951. Termen "apoptos" myntades inte förrän 1972, då tre läkare, J.F. Kerr, A.H. Wyllie och A.R. Currie, gav namn åt den process som Gluckman hade upptäckt många år tidigare. Ordet kommer från grekiskan och betyder ungefär "att falla bort", precis som löv som trillar från ett träd. Det vetenskapliga intresset för apoptosens koppling till åldrande har vuxit stadigt sedan 1987, men under lång tid innan dess ignorerades ämnet nästan helt.
Apoptos utförs i cellen i tre distinkta faser:
Den exakta roll som apoptos spelar i åldringsprocessen är ännu inte helt klarlagd eller bevisad, vilket gör frågan kontroversiell bland forskare och läkare. Vissa studier har dock visat att en betydande mängd apoptos sker med åldern, vilket orsakar skador på skelettceller och hjärtmuskelceller. Det innebär att processen möjligen kan vara direkt kopplad till tillstånd som benskörhet (osteoporos) och kronisk hjärtsvikt. Problemet är att det är svårt att mäta och övervaka celldöd – oavsett om den sker genom nekros (skaderelaterad celldöd) eller apoptos.
När apoptosen inte fungerar som den ska kan det leda till många olika sjukdomar och tillstånd. Faktum är att processen ligger bakom flera av dem. Cancer uppstår exempelvis när apoptos sker för sällan, så att gamla och sjuka celler ansamlas i stället för att dö. Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom är däremot resultatet av det motsatta: apoptosen går in i överdrift och dödar fler celler än nödvändigt, vilket skadar kritisk vävnad som nervceller och hjärnceller.
Sammanfattningsvis är apoptos ett finjusterat system som kroppen är beroende av – varken för lite eller för mycket är gynnsamt. Att förstå hur denna programmerade celldöd regleras kan på sikt bli avgörande för behandling av både cancersjukdomar och neurodegenerativa tillstånd, samt för att förklara varför vi åldras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online