DNA-testning, ofta kallad "genetiskt fingeravtryck", är ett av de mest exakta – och samtidigt mest omdiskuterade – identifieringsverktygen som finns. Användningsområdet har utvidgats från att historiskt ha använts för att verifiera kvarlevor från människor och djur till att idag spela en avgörande roll i familjerättsliga mål och brottmål. Extraktion av DNA utgör ofta ett tidigt steg i många diagnostiska processer som används för att upptäcka bakterier och virus i miljön samt för att diagnostisera sjukdomar och genetiska störningar.
DNA, eller deoxyribonukleinsyra, är det ärftliga materialet hos människan och nästan alla andra organismer. Forskare extraherar DNA från cellens kärna. DNA lagras som en kod bestående av fyra kemiska baser: adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Alla människor har över 3 miljarder baser, och 99,9 procent av dessa har samma sekvens. Det är de små avvikelserna som gör varje individ unik.
Att extrahera DNA är en process i tre till fyra steg som innefattar:
Instrument som ofta används vid DNA-extraktion är gelbox, pärlkrossare och centrifug. En gelbox används för att separera DNA genom att skicka elektriska laddningar genom en agarosgel. En pärlkrossare används för att lysera eller sönderdela celler för att komma åt DNA:t, och en centrifug snurrar i över 15 000 varv per minut för att separera DNA i olika faser av extraktionen. Även om det främst är kriminaltekniska och medicinska laboratorier som utför denna typ av arbete kan vem som helst få fram DNA från vilken levande organism som helst genom att följa rätt protokoll.
DNA-extraktion tjänar många olika syften. Bevis från DNA-tester har fällt eller friat otaliga personer i våldtäkts-, mord- och andra brottmål. Det är också den avgörande faktorn i många faderskapstvister. Tester har dessutom kunnat avslöja ärftliga drag och anorsleder, vilket gör dem värdefulla inom släktforskning. Testningen har även hjälpt till att identifiera kroppar som inte kan verifieras på något annat sätt.
Så populär som DNA-testning har blivit i domstol och i den allmänna opinionen är den inte felfri. Det finns fall där korrekt utförda DNA-test ändå visat sig ge felaktiga resultat. I delstaten Washington matchade exempelvis inte en moders DNA hennes barns, trots att hon fött dem. Ett annat exempel är en läkare som begick övergrepp på patienter men lurade brottsutredare genom att plantera någon annans blod i sin egen arm.
De flesta fel vid DNA-testning beror på mänskliga misstag. Testlaboratorier har kritiserats hårt för bristfälliga rutiner, kontaminerade blodprover och slarvig dokumentation. Det finns också statistik med utgångspunkt i genomsnittslogik som argumenterar om sannolikheten för ett DNA-match mot oddsen för skuld eller oskuld. Detta argument i juridiska sammanhang är känt som åklagarfelet (prosecutor's fallacy). Dessa och andra diskrepanser har drivit fram rättsliga invändningar mot DNA-tester. Med tanke på dessa utmaningar kommer DNA-testning aldrig att kunna stå ensamt som enda bevis i ett brottmål.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online