Antityreoiska läkemedel används främst för att behandla överfunktion i sköldkörteln (hypertyreos), till exempel vid Basedows sjukdom. Dessa läkemedel syftar till att minska eller helt stoppa produktionen av hormoner i sköldkörteln – en fjärilsformad körtel som ligger på halsens framsida och omsluter struphuvudet. Hypertyreos kan diagnostiseras i alla åldersskeden och är en lättbehandlad sjukdom. I många fall pågår dock behandlingen livet ut.
Enligt Dr. Douglas Ross används antityreoiska läkemedel för att behandla effekterna av en överaktiv sköldkörtel samt hämma produktionen av de två viktigaste hormonerna som bildas i körteln. Dessa hormoner kallas T3 och T4, det vill säga trijodtyronin respektive tyroxin.
Det tar ungefär sex till åtta veckor innan medicinerna ger full effekt, eftersom de endast påverkar den nya hormonproduktionen och inte de sköldkörtelhormoner som redan finns i kroppen. Antityreoiska läkemedel kan också ges som förberedelse inför sköldkörteloperation samt för att behandla hypertyreos under graviditet.
Det finns enligt Dr. Ross två olika typer av antityreoiska läkemedel i bruk: metimazol (MMI) och propyltiouracil (PTU). Metimazol är det föredragna alternativet eftersom det verkar snabbare och har färre biverkningar. Generellt kräver metimazol cirka sex veckor för att bli effektivt, medan PTU behöver omkring 17 veckor.
Om behandling med metimazol inte ger tillräcklig effekt kan läkaren välja att skriva ut PTU som ett andra behandlingsförsök.
De allra flesta som använder antityreoiska läkemedel får enligt Dr. Ross lindriga biverkningar, som oftast försvinner med tiden. Det handlar om nässelutslag, hudutslag, ledvärk, låg feber och svullna leder. Andra möjliga biverkningar är förändrad smak, illamående och kräkningar.
Ett sätt att hantera besvärliga biverkningar är att byta till ett annat läkemedel om symptomen är svåra att tolerera. Smakförändringar, illamående och kräkningar är dessutom dosberoende och kan ofta lindras eller elimineras genom en justering av dosen.
Allvarliga biverkningar av antityreoiska läkemedel är extremt ovanliga, enligt Dr. Ross. Den mest allvarliga är agranulocytos, ett kraftigt minskat antal vita blodkroppar. Tillståndet drabbar bara cirka 1 av varje 200 till 500 personer som använder medicinen, och risken är störst under de första tre månaderna av behandlingen.
Tre mycket sällsynta men möjliga biverkningar är leverskada, nedsatt benmärgsfunktion med nedsatt förmåga att bilda blodkroppar samt inflammation i blodkärlen (vaskulit). Även om dessa biverkningar är extremt ovanliga är det viktigt att läkaren går igenom dem innan behandlingen påbörjas, så att patienten vet vilka symtom man ska vara uppmärksam på om de skulle uppstå.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online