Huden och slemhinnorna står i ständig kontakt med mikroskopiska organismer och bär alltid på en så kallad normalflora. Dessa mikrober orsakar vanligtvis inga problem på hudytan, men tar de sig in i kroppen kan de ge upphov till infektioner.
Staphylococcus epidermidis (S. epidermidis) utgör mellan 60 och 95 procent av normalfloran. Bakterien finns på huden och slemhinnorna, till exempel i näsan och munnen, samt hos djur.
Eftersom bakterien är så vanligt förekommande på huden är den en av de viktigaste orsakerna till infektioner bland sjukhuspatienter. Den finns på ytor och kontaminerar lätt vårdutrustning.
Infektionsrisken är särskilt stor för patienter med stora sår efter operation eller med intravenösa dropp, urinkatetrar eller implantat som shuntar, hjärtklaffar och ledproteser. Även personer med intravenöst drogmissbruk samt prematura barn och nyfödda med låg födelsevikt löper ökad risk att drabbas av S. epidermidis-infektion.
De första symtomen på infektion med S. epidermidis liknar dem vid andra bakteriella infektioner och omfattar huvudvärk, feber, trötthet och aptitlöshet. Hos patienter med shuntar eller konstgjorda hjärtklaffar kan infektion i hjärtats innerhinna och klaffar (endokardit) uppstå, och generaliserad blodförgiftning (sepsis) är en allvarlig komplikation.
Patienter med urinkateter utvecklar urinvägsinfektion med smärta vid vattenlåsning och varbildning.
S. epidermidis bildar lager av slemskikt (biofilm) som är mer än 50 celler tjocka. Detta gör att bakterien kan fästa vid material som används i kirurgiska implantat och proteser.
Eftersom biofilmen inte syns för blotta ögat upptäcks bakteriens närvaro ofta först när patienten börjar uppvisa symtom på infektion.
Då S. epidermidis ingår i hudens normalflora och är en viktig orsak till sjukhusförvärvade infektioner har den utvecklat resistens mot många vanligt förekommande antibiotika. Forskning som rapporterats av Science Direct visar att 80 procent av alla S. epidermidis är resistenta mot gängse antibiotika, och multiresistens är vanligt förekommande.
Det slemskikt, eller den biofilm, som bakterien skapar fungerar som ett skyddande hölje som försämrar både antibiotikans verkan och kroppens normala immunologiska respons.
Biofilmen som S. epidermidis producerar är en polysackaridmatris bestående av en komplex blandning av kolhydrater, såsom sockerarter, stärkelse och cellulosa.
Forskning som rapporterats via PubMed visade att S. epidermidis växte särskilt bra i en blandning av komplexa sockerarter, däribland sackaros, vilket möjliggjorde diagnos på så kort tid som fem timmar. Omvänt drog forskaren Caroline Massonet slutsatsen att höga glukoskoncentrationer hämmade bildningen av matrisen.
S. epidermidis behöver en blandning av komplexa sockerarter för att överleva, men utsätts den för höga koncentrationer av ett enda socker trivs den inte lika bra.
Snabbare identifiering innebär snabbare behandling, och genom att reducera biofilmen blir antibiotikabehandlingen effektivare. En blandning av 70 procent sackaros och silvernitrat eller silversulfadiazin i povidonjod kan användas externt för att rengöra och behandla potentiella områden med biofilm, exempelvis på externa apparater som katetrar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online