Urinvägsinfektioner orsakas av bakterier som tar sig in i urinröret och där orsakar inflammation. För att kunna diagnostisera och behandla infektionen kan läkare beställa en analys av patientens urin. Analysen sker i två steg: en kemisk analys och en mikroskopisk analys. När laboratoriet identifierar tecken på infektion utförs dessutom en bakterieodling av urinen för att fastställa vilken bakterie som ligger bakom infektionen. Utifrån odlingsresultatet kan läkaren sedan anpassa antibiotikabehandlingen.
En urinvägsinfektion (UVI) uppstår när bakterier från kroppens utsida tar sig in i urinvägarna. Bakterierna vandrar upp genom urinröret till blåsan, ett tillstånd som kallas cystit eller blåskatarr. Når bakterierna ända upp till njurarna orsakar de nefrit, det vill säga njurbäckeninflammation.
Typiska symtom hos en patient med UVI är täta toalettbesök, sveda vid urinering, tryck eller värk över bäckenet samt blod i urinen. Vid mer komplicerade infektioner tillkommer ofta feber och buksmärtor.
För att ställa diagnosen UVI beställer läkaren ett urinprov. Patienten får en steril urinburk och två alkoholfria våtservetter och instrueras att noggrant rengöra området kring urinrörets mynning. Därefter börjar patienten urinera utanför burken och placerar först burken under urinstrålen mitt i strålen. Tack vare denna rengöring och insamlingsteknik kallas provet för ett "renfångat" urinprov, på engelska "clean catch". Metoden minskar risken att bakterier från huden förorenar provet och ger ett tillförlitligare analysresultat.
Urinprovet ska helst anlända till laboratoriet inom en timme efter insamlingen, annars kan bakterierna hinna föröka sig och ge missvisande värden. På laboratoriet doppas en plastremma belagd med olika kemiska fält ner i urinen. Varje fält motsvarar en specifik kemisk reaktion, och ämnen i urinen gör att fälten byter färg beroende på deras koncentration.
Hos en person med urinvägsinfektion påvisar den kemiska analysen oftast nitriter, protein, vita blodkroppar och blod i urinen. Nitriter är biprodukter från bakteriernas ämnesomsättning. Protein påvisas eftersom bakterierna själva är uppbyggda av proteiner, medan blodspåren beror på den inflammation som infektionen orsakar i urinvägarna.
Efter den kemiska analysen centrifugeras urinprovet. Centrifugeringen tvingar alla celler och annat material att samlas i en så kallad pellet i provrörets botten. Urinen hälls sedan av och pelleten placeras på ett objektglas som granskas i mikroskop.
I ett urinprov från en patient med UVI ser laboratorieteknikern typiskt sett bakterier, röda blodkroppar, vita blodkroppar och proteintrådar. Fynden bekräftar tillsammans med den kemiska analysen misstanken om en aktiv infektion.
Eftersom olika bakterier svarar på olika antibiotika placeras urinprovet på en petriskål med näringsmedium där bakterierna får växa och kunna identifieras. Läkare inleder ofta behandlingen med bredspektrumantibiotika som täcker de vanligaste orsakande bakterierna.
När laboratoriet har identifierat bakterien och testat dess känslighet mot olika preparat hjälper rapporten läkaren att, vid behov, byta till ett mer riktat och effektivt antibiotikum för just den bakterietyp som orsakat infektionen. Detta minskar risken för återfall och bidrar till en mer ansvarsfull antibiotikaanvändning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online