Urininkontinens innebär oförmågan att kontrollera urinläckage. Det finns tre huvudtyper av inkontinens: stressinkontinens, som uppstår när blåsan utsätts för tryck, till exempel vid hosta eller skratt; trängningsinkontinens, där större mängder urin läcker ut plötsligt och oväntat; samt överaktiv blåsa, som ger ett frekvent och angeläget behov av att urinera. När besvären påverkar livskvaliteten söker många behandling, och i vissa fall kan kirurgi vara ett effektivt alternativ.
Enligt Mayo Clinic är slingplastik den vanligaste operationsmetoden vid stressinkontinens. Vid ingreppet används en remsa av kroppsegen vävnad eller ett syntetiskt material som placeras som ett stödjande band runt blåshalsen och urinröret. Detta ger det stöd som krävs för att hålla urinröret slutet under tryck, till exempel när du hostar, lyfter tungt eller skrattar.
Hos kvinnor förs konventionella slings in genom ett snitt i slidan och justeras via ett snitt i buken. Hos män placeras slingan med hjälp av ett snitt mellan pungen och ändtarmen.
En suspension av blåshalsen ger extra stöd åt urinröret och blåshalsen. Ingreppet görs via ett snitt i buken, varvid läkaren fäster vävnaden runt blåshalsen med stygn i ett ligament nära blygdbenet. Detta hindrar blåshalsen och urinröret från att sjunka ned, vilket förbättrar urinkontrollen.
Vissa kvinnor har inkontinens eftersom blåsan eller urinröret har sjunkit ned i bäckenet. Detta kan åtgärdas med en retropubisk suspension, där bäckenfascian sys fast i slidväggen för att hålla blåsan på rätt plats. Liksom slingplastik fungerar suspensionsoperationer bäst vid stressinkontinens.
En sakral nervstimulator kan hjälpa mot inkontinens orsakad av överaktiv blåsa. Vid operationen placerar läkaren en liten stimulator i skinkan. Enheten fungerar ungefär som en pacemaker och skickar kontinuerliga elektriska impulser till de nerver som styr urineringsbehovet.
Ingreppet utförs oftast som dagkirurgi i lokalbedövning, men metoden passar inte alla patienter. Därför rekommenderar många läkare att stimulatorn först testas utvändigt under en provperiod, för att säkerställa att behandlingen har effekt innan den opereras in.
Blåsförstorande kirurgi behandlar inkontinens orsakad av överaktiv blåsa genom att öka blåsans kapacitet. Det komplexa ingreppet inleds med ett snitt i buken för att nå blåsan. En vävnadsremsa från magsäcken eller tarmen tas sedan och används för att utöka blåsans volym.
Operationen kräver en längre sjukhusvistelse, eftersom patienten inte får lämna sjukhuset förrän hen kan äta, dricka och tömma blåsan ordentligt. Vissa patienter behöver fortsätta använda kateter även efter ingreppet på grund av nervskador.
Även om inkontinens är ett obekvämt och ibland pinsamt problem bör patienter noggrant överväga sina möjligheter innan de väljer kirurgi, eftersom ingreppen medför risker. Andra behandlingsalternativ, som bäckenbodenträning och läkemedel, bör alltid prövas först.
Kvinnor som överväger inkontinenskirurgi bör vänta tills de är klara med barnafödandet, eftersom förlossningar kan skada de åtgärder som kirurgen satt på plats. Patienter med blandad inkontinens kan dessutom behöva fortsätta med läkemedel eller fysioterapi, eftersom kirurgi vanligtvis endast behandlar en typ av inkontinens åt gången.
Inkontinenskirurgi medför flera risker. Skador på organen omkring blåsan kan uppstå, och ibland stöter kroppen bort slingan eller stimulatorn som satts in under operationen.
Andra möjliga biverkningar är buk- eller bäckensmärta, blödning och blodförlust, infektion, utveckling av överaktiv blåsa, urinvägsinfektioner samt smärta vid samlag. Vissa patienter drabbas även av urinretention, det vill säga oförmågan att helt tömma blåsan, efter inkontinenskirurgi. Diskutera alltid riskerna och dina individuella förutsättningar med din läkare innan du fattar beslut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online