Det finns tre huvudtyper av influensavirus: A, B och C. Typ A och typ B liknar varandra strukturellt, medan typ C skiljer sig genetiskt och oftast inte ger några symtom – därför får den också liten medicinsk uppmärksamhet. Alla dessa virus tillhör RNA-familjen Orthomyxoviridae. Trots likheterna mellan typ A och typ B beter de sig på flera sätt ganska olika.
Influensavirusets storlek och form varierar mycket lite. Diametern ligger vanligtvis mellan 80 och 120 nanometer. Viruset omges av ett lipiddubbelskikt som härrör från värden. Två former av glykoproteiner, hemagglutinin och neuraminidas, sticker ut genom strukturens utsida. De hjälper viruset att fästa vid värden och att sprida nya viruspartiklar till värdens celler efter infästningen.
På insidan av lipiddubbelskiktet finns ett antigent proteinskikt som avgör vilken typ av influensa det rör sig om. Längst in i mitten finns själva arvsmassan: åtta segment av enkelsträngat RNA. Varje RNA-segment åtföljs av tre polymeraspeptider som behövs för att viruset ska kunna kopiera sig självt.
Hemagglutinin har fått sitt namn eftersom det kan agglutinera, alltså klumpa ihop, värdens röda blodkroppar. Proteinet består av två kedjor som tvinnats samman till en spiral. Dess uppgift är att lokalisera sockerkedjorna i värdens cellproteiner, så att viruset kan fästa och överföra sitt arvsmaterial in i cellen.
Det finns många undertyper av hemagglutinin; de som binder till människor är H1, H2 och H3. Vilken sjuklighet och dödlighet en viss influensastam orsakar avgörs i hög grad av vilket hemagglutinin den bär på.
Neuraminidas har en fyrkantig form och sitter fast i viruset via en proteinstjälk. Det finns nio kända typer: N1 till N9. Denna mångfald av undertyper bidrar till influensavirusets effektivitet. Neuraminidas uppgift är att se till att viruset inte fastnar i den cell det infekterat. Om polysackaridkedjorna fastnar klipper neuraminidas loss dem, så att nyskapade viruspartiklar kan spridas vidare.
Influensa A drabbar många olika djurarter och muterar snabbt; de flesta influensapandemier i historien har orsakats av varianter av typ A. Influensa B kan däremot bara smitta människor och sälar. Den muterar mycket långsamt, vilket gör det relativt lätt för forskare att följa dess utveckling och ta fram vaccin mot varje ny stam.
Både typ A och typ B ligger bakom lokala epidemier av säsongsinfluensa. När du tar en influensavaccination skyddas du alltså mot de aktuella stammarna av både influensa A och influensa B.
Mutation sker naturligt under evolutionen – även hos virus. Hos influensa handlar det om en tydlig förändring i virusets RNA. Dessa till synes små förändringar kan göra att hela viruset blir oigenkännligt för immunsystemet, som då inte längre känner igen tidigare infektioner eller vaccinationer.
Antigendrift är en gradvis förändring av viruset över tid, medan antigenisk shift är en plötslig och omfattande förändring. Influensa B genomgår endast antigendrift, vilket är en av anledningarna till att viruset förblir mer förutsägbart än influensa A.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online