Vi befinner oss fortfarande i hög grad på retrovirusens nåd. Från det till synes obesegrbara hiv till cancerframkallande patogener lever miljontals människor kvar på gränsen mellan liv och död på grund av retrovirus. Trots de fortsatta utmaningarna finns det dock mycket att hoppas på – inte minst när det gäller de anmärkningsvärda framsteg som gjorts inom antiretroviral terapi.
Ett retrovirus klassificeras som ett virus som fäster vid värdcellen och transkriberar sitt virala RNA-genom till cellulärt DNA. Resultatet blir att värdcellen och viruset smälter samman, vilket gör det mycket svårt för immunförsvarett normala svar att bekämpa infektionen.
Dessutom, i stället för att döda cellen nästan omedelbart efter att ha injicerat sitt genetiska material – som många DNA-virus gör – kan retroviruset leva som en del av sin värd under lång tid. En person som smittats av ett retrovirus kan därför gå länge utan märkbara symptom för att sedan plötsligt bli helt överväldigad av sjukdomen. Precis så fungerar humant immunbristvirus (hiv): först efter en lång inkubationsperiod visar sig symptomen på förvärvat immunbristsyndrom (aids).
Eftersom hiv-infektion och aids-utveckling är en så angelägen fråga kommer varje genomgång av antiretroviral terapi naturligt att kretsa kring de specifika behandlingarna av just denna sjukdom.
Forskare har kunnat spåra hiv-infektioner ända tillbaka till 1950-talet, men den verkliga epidemin bröt inte ut förrän i slutet av 1970-talet och förblev i stort sett obemärkt fram till början av 1980-talet. Inledningsvis trodde man att sjukdomen var begränsad till homosexuella män, men det upptäcktes senare att viruset hade sitt ursprung i Västafrika och att hela befolkningen riskerade att smittas. Hiv försvagar immunförsvaret hos den smittade, och till slut kan till och med milda infektioner som förkylningsvirus eller influensa leda till lunginflammation och andra livshotande tillstånd.
Trots att medicinska och vetenskapliga samfundet blev taget på sängen i början av 1980-talet, kunde man – tack vare forskningsanslag från regeringar och organisationer världen över – isolera det virus som orsakar aids och därmed inleda utvecklingen av effektiva behandlingar.
Här är några viktiga milstolpar i antiretroviral terapis historia kopplad till aids:
Framväxten av fler proteashämmare i slutet av 1990-talet banade väg för den så kallade "trippelcocktail"-metoden, där upp till tre antiretrovirala läkemedel kombineras utifrån patientens infektionsstadium för att effektivt undertrycka hiv. Nackdelen är att kombinationen av starka preparat kan ge måttliga till allvarliga biverkningar, såsom diarré, känselöshet i fingrar och tår samt muskelvärk.
Trots detta kan många hiv-smittade idag, med rätt tillgång till läkemedel, leva långa perioder utan att någonsin utveckla aids och de livshotande komplikationer som följer med sjukdomen. Även för dem som redan diagnostiserats med aids kan antiretroviral terapi förlänga livslängden betydligt bortom det tidigare snittet på cirka ett år.
Utöver sin effekt mot hiv används i allt högre grad de antiretrovirala läkemedel som ursprungligen utvecklades för att bekämpa aids även vid behandling av andra sjukdomar – både sådana som påverkar immunsystemet och de som orsakas av retrovirus.
Förutom den fortsatta forskningen kring bättre antiretrovirala läkemedel fokuserar folkhälsoarbetet på prevention samt utvecklingen av ett vaccin. Trots löften och förhoppningar sedan 1980-talet finns det fortfarande inget känt, effektivt vaccin mot hiv. En stor del av aktivismen kring hiv och aids riktas därför idag mot att göra antiretrovirala läkemedel tillgängliga i utvecklingsländer till priser som den enskilde smittade har råd med.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online