Stamning, eller osammanhängande tal, har sannolikt mer än en orsak. Dessa orsaker är komplexa och består av många sammanhängande faktorer. Osammanhängande tal kan hos vissa bero på en felaktig organisation i hjärnbarken, hos andra på svårigheter med auditiv bearbetning, och hos ytterligare andra på ett omognat bearbetningssystem som försöker möta vuxna krav.
Teorier om osammanhängande tal går långt tillbaka i tiden, ända till Hippokrates och de antika grekerna. Hippokrates ansåg att stamning orsakades av torrhet i tungan och rekommenderade därför olika växtbaserade preparat eller kirurgiska ingrepp som botemedel.
På 1800-talet trodde man istället att stamning berodde på en anatomisk defekt i munhålan, och kirurgi var då den behandlingsmetod som föredrogs. Eftersom operationerna visade sig vara verkningslösa började läkare under 1900-talet istället se stamningen som ett psykogent problem. Både operant betingning och psykoanalys prövades som behandlingsformer, men båda övergavs under 1960-talet eftersom de bedömdes som otillräckliga.
Robert West, en av grundarna av disciplinen talpatologi, noterade redan på 1930-talet att osammanhängande tal har en stark genetisk komponent. Tvillingstudier genomförda efter hans tid har bekräftat hans observationer.
1998 rapporterade American Academy of Pediatrics att 77 procent av enäggstvillingar med osammanhängande tal hade en tvilling med samma besvär, jämfört med endast 33 procent bland tvåäggstvillingar. Dessutom är nära anhöriga till personer som stammar – föräldrar, barn och helsyskon – mer än tre gånger så benägna att själva drabbas av osammanhängande tal jämfört med resten av befolkningen.
Vissa teorier utgår från att osammanhängande tal orsakas av en störning antingen i hjärnans språkcentrum eller i det auditiva bearbetningssystemet. Språkcentrum är normalt beläget i vänster hjärnhalva, men hjärnavbildningar av barn med osammanhängande tal visar ofta att höger hjärnhalva används i onödan.
När höger hjärnhalva inte är tillräckligt utvecklad för talproduktion kan osammanhängande tal uppstå i takt med att hjärnan försöker omorganisera sig för att bättre nå resurserna i vänster hjärnhalva. En annan nedbrytningshypotes menar att det finns en liten fördröjning i den auditiva bearbetningen. Detta skapar en ekoeffekt för talaren som bryter koncentrationen och stör talets rytm, vilket i sin tur leder till osammanhängande tal.
Krav- och kapacitetmodellen förklarar osammanhängande tal som en obalans mellan ett barns organiska förmåga att producera tal och de krav som ställs på barnet att kommunicera. Med kapacitet avses barnets gradvis utvecklande förmåga att producera ljud i de snabba sekvenser som tal kräver. Detta inkluderar motoriska färdigheter, reaktionstider, förmågan att planera och utföra sekventiella rörelser samt ordförråd och ordhittningsförmåga.
Kraven kan vara antingen interna – exempelvis önskan att kommunicera eller barnets känslomässiga tillstånd – eller externa, som samtalets tempo eller pressen att svara på frågor. Normalt utvecklas kapacitet och kravförmåga parallellt, men hos vissa barn som upplever osammanhängande tal överstiger kraven barnets kapacitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online