Trichotillomani är en psykisk störning som innebär att en person upprepade gånger rycker ut hår från sin egen kropp i så hög grad att det uppstår synligt håravfall. Håret kan tas från hela kroppen, men de vanligaste områdena är hårbotten, ögonbryn och ögonfransar.
Störningen beskrevs för första gången på 1880-talet av den franske hudläkaren François Hallopeau, som hade en patient som ryckte ut allt sitt kroppshår. Namnet kommer från grekiskans ord för hår (tricho), att rycka (tillo) och sjuklig drift (mani).
Trichotillomani debuterar ofta i barndomen eller i tidig ungdomsålder. Enligt den koreanske hudläkaren Chull-Wan Ihm förekommer tillståndet sju gånger oftare hos barn än bland vuxna, och debuten ligger oftast någon gång mellan fyra och sjutton års ålder.
I DSM-IV-TR, den diagnostiska manual som används inom psykiatrin, klassas trichotillomani som en impulskontrollstörning. Följande kriterier används:
Vissa forskare anser att dessa kriterier är för snäva, eftersom alla som tvångsmässigt rycker hår inte upplever den spänning och lättnad som kriterierna kräver. En studie från 1991 av Christensen och kollegor visade att endast 0,6 procent av ett urval på 2 579 universitetsstudenter uppfyllde samtliga kriterier för trichotillomani. När kraven breddades till att även omfatta dem som inte rapporterade spänning före eller lättnad efter hårryckandet, uppfyllde hela 2,5 procent kriterierna.
Denna distinktion är särskilt viktig hos barn och ungdomar, som ofta saknar den självkännedom som krävs för att kunna redogöra för sådana psykologiska symtom.
Kathleen Trainor, legitimerad psykolog vid Massachusetts General Hospital i Boston, skriver utifrån sina erfarenheter av att arbeta med unga patienter i American Journal of Psychiatry: ”Visst kan personer med trichotillomani rycka hår när de är ängsliga, men de rycker oftare hår när de befinner sig i ett avslappnat tillstånd. Hårryckandet är för dem en själv lugnande handling, inte helt olik tumvisslande, som med tiden blir en invant vana.”
Hos barn klassas trichotillomani ibland som en övergående vana att rycka hår. Längre tids noggrann observation är därför viktigt för att avgöra om beteendet är allvarligare. Om hårryckandet pågår i flera månader kan det uppfylla kriterierna för trichotillomani.
Trichotillomani som debuterar i tonåren tyder ofta på att personen också lider av mer allvarlig psykopatologi, exempelvis andra impulskontrollstörningar eller tvångssyndrom (OCD).
Det är viktigt att genomföra en heltäckande undersökning när barn eller ungdomar utvärderas, för att utesluta samtidigt förekommande tillstånd – som ångest- eller stämningsstörningar – som kan bidra till beteendet och därmed kräva en annorlunda behandling.
Trichotillomani kan orsaka verkligt lidande hos barn och ungdomar och kan hindra barnet från att delta i typiska sociala eller skolrelaterade aktiviteter.
Lidandet beror delvis på att barnet ser märkbart annorlunda ut med kalfläckar där håret saknas, och delvis på att vanan kan verka konstig och frånstötande för jämnåriga. Enligt en vägledning för kliniker från Trichotillomania Learning Centers vetenskapliga råd skäms den unge ofta för vanan och för de retningar från kamrater som följer med den. Dessutom går värdefull tid åt till hårryckandet – tid som hade kunnat läggas på umgänge eller skolarbete.
Familjen kan också drabbas, eftersom föräldrar ofta inte vet hur de ska hjälpa sitt barn att sluta. Föräldrar kan uppleva att beteendet ligger under barnets medvetna kontroll och bli frustrerade när barnet förnekar beteendet helt eller knappt gör några framsteg.
Enligt Trainor har kognitiv beteendeterapi (KBT) visat sig effektiv vid behandling av trichotillomani hos unga patienter. Hon tillägger att medicinering, vanligen med en selektiv serotoninåterupptagshämmare (SSRI), kan vara ett hjälpsamt tillskott om hårryckandet orsakas av en underliggande stämnings- eller ångeststörning. Men som nämnts ovan uppger hon att många av hennes patienter ägnar sig åt tvångsmässigt hårryckande utan någon sådan bakomliggande störning – för dem har mediciner ofta ingen effekt.
Målet med KBT är att lära barnet eller ungdomen att bryta hårryckningsvanan, och behandlingen kräver att föräldrarna deltar. Det är ”mycket hårt arbete för patienten”, skriver Trainor, eftersom hårryckandet är en djupt rotad vana som dessutom ofta får patienten att må bra.
Familjens engagemang är oftast avgörande för en lyckad behandling av barn och ungdomar med trichotillomani. Hos yngre barn kan föräldrar behöva övervaka den beteendeterapeutiska behandlingen direkt.
Konflikter i familjen – oavsett om de är uttryckligen kopplade till hårryckandet eller inte – kan bidra till eller förvärra stressen och svårighetsgraden av tillståndet. Familjer kan därför också vilja delta i familjeterapi för att ta itu med sådana frågor och därigenom underlätta den unges tillfrisknande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online