Epilepsi är en diagnos som helt enkelt betyder ”anfallssjukdom”. Ett anfall har också kallats ”kramp” eller ”konvulsioner”, och symtomen kan variera från ett tomt stirrande till kraftiga ryckningar i hela kroppen. Anfall orsakas av onormal elektrisk aktivitet i hjärnan. Enligt Mayo Clinic drabbas 1 av 100 personer av ett anfall vid någon tidpunkt i livet. För att ett barn ska få diagnosen epilepsi krävs dock två eller fler anfall. Anfall i sig är sällan farliga, men de kan leda till skador beroende på var barnet befinner sig när anfallet inträffar.
Denna typ av anfall kännetecknas av en kort period – vanligtvis cirka 10 sekunder – av stirrande ut i luften. Många beskriver det som att barnet ”kopplar bort”. Ett barn som har ett frånvaroanfall, även kallat petit mal-anfall, svarar inte på tilltal utan verkar dagdrömma. Vid ett komplext petit mal-anfall kan dessutom tuggningar eller andra små muskelrörelser förekomma. Vissa barn blinkar eller gnider fingrarna mot varandra. När anfallet är över är barnet helt vaket och medvetet.
De flesta frånvaroanfall debuterar mellan 4 och 14 års ålder hos barn som är normalt utvecklade. Oftast växer barnet ifrån tillståndet före 18 års ålder. Som en allmän regel gäller att ju yngre barnet är när anfallen börjar, desto större är chansen att det växer ifrån dem.
Dessa anfall kallas även atoniska (utan muskeltonus) eller akinetiska (utan rörelse). Ett barn som drabbas kan vara mitt i en lek eller promenad och plötsligt falla rakt ner till marken. Episoden varar bara några sekunder innan barnet reser sig och fortsätter som om ingenting hänt. Vissa barn får flera fallanfall i följd.
Ett typiskt exempel: barnet leker glatt, börjar plötsligt gråta och faller omkull, för att sedan resa sig leende och fortsätta leka. För den som ser detta för första gången kan barnet verka ”fejka” anfallet. Risken för skador är dock stor, och vissa barn bär därför hjälm för att skydda huvudet.
Infantila spasmer kännetecknas av att armarna sträcks ut och styvnar. Beroende på barnets kroppsställning kan huvudet falla framåt eller bakåt. Knäna kan också böjas, särskilt om barnet ligger på rygg. Dessa anfall debuterar vanligtvis vid cirka 3 månaders ålder. När barnet passerat spädbarnsåren används inte längre diagnosen infantila spasmer, oavsett om barnet fortfarande har epilepsi eller inte.
Stora anfall kallas även tonisk-kloniska anfall, eftersom musklerna först styvnar och medvetandet förloras, följt av rytmiska ryckningar i muskulaturen. Detta syns oftast tydligast i armar, ben eller ansikte. Vissa barn skriker till i början av anfallet. Även barn som är renliga kan tappa kontrollen över blåsa eller tarm under ett stort anfall.
Efter några anfall kan både förälder och barn lära sig känna igen en aura – en varningssignal som uppstår strax före anfallet. Föräldrar berättar ibland att barnet blir irriterat eller gnälligt utan uppenbar anledning innan ett anfall. Auror ser mycket olika ut; ett barn beskrev till exempel att hon alltid kände som om hon hade något luddigt på näsan precis innan ett anfall.
När ett barn får ett anfall är säkerheten viktigast. Om barnet faller, hjälp det försiktigt ner till marken samtidigt som du skyddar huvudet, och se till att området är fritt från föremål som barnet kan slå sig på. Lägg aldrig något i barnets mun. Tungan sitter fast i munens golv och kan inte sväljas – däremot kan ett främmande föremål i munnen skapa kvävningsrisk.
Tillkalla hjälp. I vissa situationer krävs akut medicinsk hjälp. Har barnet en känd anfallssjukdom och får sitt vanliga typ av anfall kan det ofta räcka att kontakta föräldrarna eller följa den ordinarie vårdplanen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online