Den svarta döden, som orsakades av bakterien Yersinia pestis, spreds framför allt genom bett från infekterade loppor som levde på svartråttor. Lopporna sög blod från en smittad råtta, fick i sig bakterierna och överförde dem sedan till människor när de stack dem. Denna smittväg kallas vektorburen smitta.
När en infekterad loppa bet en människa trängde bakterierna in i kroppen och orsakade infektion. Symtomen kunde visa sig inom några dagar till några veckor efter bettet och innefattade hög feber, frossa, kraftigt svullna lymfknutor (så kallade buboner), kräkningar, diarré och mörka missfärgningar av huden. Utan behandling kunde infektionen snabbt bli dödlig, ofta inom bara några dagar.
Även om lopbett var den vanligaste smittvägen kunde den svarta döden också spridas genom direktkontakt med en smittad persons kroppsvätskor, exempelvis blod, var eller saliv. Denna form av smitta var mindre vanlig, men bidrog ändå till sjukdomens spridning, särskilt i trångbodda miljöer där människor vårdade sina sjuka anhöriga.
Sjukdomen förekom även i en lungform, så kallad lungröta eller lungpest. När bakterierna nådde lungorna spreds smittan lätt genom droppsmitta, alltså när den sjuke hostade eller nyste. Denna variant var särskilt farlig eftersom den kunde spridas direkt från människa till människa utan att loppor eller råttor behövdes som mellanled.
Bakterierna kunde dessutom överföras via förorenade föremål och ytor. Om en smittad person rörde vid ett föremål och någon annan senare tog på samma föremål, fanns det risk att bakterierna överfördes till huden och orsakade infektion.
Sammantaget underlättade kombinationen av lopbett, direktkontakt med smittade personer, droppsmitta vid lungpest samt kontakt med förorenade föremål den snabba och omfattande spridningen av den svarta döden under pandemin på 1300-talet. Bristande hygien, täta handelsförbindelser och trångboddhet gjorde att smittan kunde nå stora delar av Europa och döda miljontals människor på få år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online