Alla barn följer en allmän tidslinje för utvecklingsmilstolpar som börjar vid födseln. De flesta barn börjar till exempel sträcka sig efter leksaker vid omkring 4 månaders ålder, försöker sitta vid cirka 7 månader och tar sina första steg vid ungefär 14 månader. Ett barn som ligger efter schemat behöver inte nödvändigtvis ha några medicinska problem. Ändå kan läkaren använda en rad olika tester för att utesluta eller diagnostisera cerebral pares.
Kroppen gör automatiska rörelser, så kallade reflexer, som svar på en specifik retning. Läkare kan kontrollera flera olika reflexer hos ett spädbarn, bland annat Moro-reflexen. Det är en reflex som utlöses när ett barn under 6 månader hålls på rygg med fötterna lyfta över huvudet. Som reaktion på denna position sträcker ett barn under 6 månader typiskt upp armarna i en gest som liknar en kram. Barn som fortsätter att ha denna reflex efter 6 månaders ålder kan ha cerebral pares.
De flesta barn under 12 månader visar ingen preferens för någon särskild hand. Barn med cerebral pares är dock mer benägna att visa en preferens för antingen höger eller vänster hand, eftersom ena sidan av kroppen ofta är starkare än den andra. För att testa detta håller läkaren ett föremål framför och åt sidan om barnet och noterar om det visar en tendens att använda ena handen oftare än den andra.
Datortomografi (CT) är en avbildningsteknik som använder röntgenstrålar och en dator för att skapa bilder av hjärnan. Undersökningen kan upptäcka avvikelser och andra fysiska problem i hjärnan och gör det möjligt för läkaren att bedöma den långsiktiga prognosen för ett barn med cerebral pares.
Magnetresonanstomografi (MRT) är en hjärnavbildningsteknik som använder ett magnetfält och radiovågor för att kartlägga olika delar av hjärnan. MRT ger tydligare bilder av områden nära benvävnad än vad CT-skanningar gör.
Elektroencefalografi (EEG) använder elektroder som placeras på hårbotten för att registrera de elektriska impulserna i hjärnan. Undersökningen hjälper läkare att avgöra om barnet har en krampsjukdom, exempelvis epilepsi.
Läkare kan också beställa eller utföra intelligenstester. Dessa hjälper till att avgöra om ett barn med cerebral pares även har en intellektuell funktionsnedsättning. På grund av hur testerna är utformade kan ett barn med svårigheter att tala, röra sig eller känna ibland framstå som mindre begåvat än det i själva verket är. Läkare beställer dessutom ofta undersökningar hos andra specialistvårdare, såsom ögonläkare, läkare specialiserade på hörselproblem samt ortopeder, för att utreda frågor inom deras respektive områden. En ortoped kan till exempel undersöka barnets gång och upptäcka avvikelser som brett fotställning och ostadig, obalanserad gång – något som är vanligt vid vissa former av cerebral pares.
För att kunna ställa en säker diagnos krävs ofta en kombination av tester, en noggrann genomgång av barnets medicinska historia samt upprepade kontroller över tid. Detta beror på att det finns andra tillstånd, såsom muskelsjukdomar, metabola rubbningar och genetiska sjukdomar, som också kan orsaka störningar i den motoriska utvecklingen och därmed likna cerebral pares.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online