Omskärelse har funnits i tusentals år och praktiserades ursprungligen främst inom judisk kultur. Under 1800-talet blev ingreppet allt vanligare i USA, delvis eftersom man då felaktigt trodde att det kunde förebygga onani. Idag är omskärelse fortfarande vanligt förekommande i USA, men frekvensen minskar långsamt i takt med att föräldrar väger för- och nackdelarna mot varandra.
Det finns två huvudsakliga skäl till omskärelse: medicinska och religiösa.
Många föräldrar anser att det är medicinskt gynnsammare för barnet att bli omskuret. Vissa studier visar att omskärelse kan minska risken för peniscancer, fimosis (förhudsförträngning) och balanit (inflammation i ollonet och/eller förhuden). Fimosis uppstår när förhuden blir trång och förlorar sin elasticitet, vilket kan göra det svårt eller smärtsamt att dra tillbaka förhuden.
Inom judisk tradition ses omskärelsen av nyfödda pojkar som en viktig troshandling och en del av gudsförbundet. Omskärelse förekommer även inom islam och i flera andra kulturer världen över.
Vanligtvis utförs omskärelse inom den första veckan efter födseln. Läkaren fixerar först barnet och separerar försiktigt huden mellan förhuden och ollonet. Därefter håller metallklämmor förhuden på plats, varefter den kapas till ungefär en tredjedel av sin ursprungliga längd. Slutligen placeras en klockformad skyddsanordning över ollonet, förhuden dras över denna och skärs av runt om. Hela proceduren tar normalt bara 5–10 minuter.
För vissa familjer väger fördelarna tyngre än riskerna:
Vissa upplever även utseendet på en omskuren penis som mer tilltalande, vilket är en rent personlig preferens.
Som vid alla kirurgiska ingrepp finns det risker att ta hänsyn till:
Även om risken för infektioner är något högre hos oomskurna pojkar är dessa infektioner oftast lätta att behandla med antibiotika och relativt obetydliga. Med god kunskap om penishygien kan en oomskuren penis hållas lika ren och frisk.
I Sverige regleras omskärelse av pojkar genom lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar. Ingreppet ska utföras av legitimerad läkare eller, under vissa förutsättningar, av annan behörig person med särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Bedövning ska alltid ges, och vårdnadshavarnas samtycke krävs. Detta skiljer sig från många andra länder där rutiner och regelverk ser annorlunda ut.
För många familjer väger nackdelarna tyngre än fördelarna. Enligt organisationen Doctors Opposing Circumcision har antalet omskärelser minskat markant: i USA låg frekvensen i slutet av 1970-talet på 85–90 procent, men år 2009 hade siffran sjunkit till 55–60 procent. Läkare menar att nedgången speglar samhällets förändrade syn på ingreppet – allt fler föräldrar anser att omskärelse är onödig och medför onödiga risker.
Beslutet är dock högst individuellt och påverkas av kultur, religion, tradition och personliga övertygelser. Endast tiden får utvisa om trenden fortsätter, i takt med att fler föräldrar noggrant väger för- och nackdelarna mot varandra. Oavsett val är det klokt att diskutera frågan med barnläkare eller annan kvalificerad vårdpersonal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online