Om ett par som försöker bli gravida inte lyckas efter ett helt års försök betraktas de som ofruktsamma. Cirka ett av åtta par som önskar barn får medicinsk hjälp på vägen. Vid provrörsbefruktning (IVF) befruktas kvinnans ägg av mannens spermier utanför livmodern, i ett laboratorium. Ofta kommer ägget från en annan kvinna som donerar det.
I många fall av provrörsbefruktning används ett donerat ägg. Det donerade ägget används av den kvinna som försöker bli gravid. Blir hon gravid med det donerade ägget räknas hon som barnets lagliga mor och har alla juridiska rättigheter till barnet. Kvinnan som donerade ägget har däremot inga juridiska rättigheter till barnet.
Cirka 12 procent av alla kvinnor som försöker bli gravida behandlas för ofruktsamhet. Provrörsbefruktning kan bli mycket kostsam för en familj – en behandling med tillhörande mediciner ligger ofta runt 12 000 dollar. Många försäkringsbolag täcker inte IVF-behandlingar, och de är i många fall inte heller skyldiga att göra det. Fjorton delstater i USA har dock antagit lagar som kräver att försäkringsbolag erbjuder täckning för eller täcker ofruktsamhetsbehandlingar. Två av dessa delstater, Kalifornien och New York, har samtidigt lagar som undantar just IVF från den övriga ofruktsamhetsvården, vilket innebär att försäkringsbolagen där inte är skyldiga att täcka ingreppet.
I USA kan kvinnor som lider av ofruktsamhet få IVF-behandling, och där finns ingen begränsning av hur många embryon som får överföras. I Storbritannien, Norge, Frankrike, Australien och Tyskland finns däremot lagstiftning som sätter en övre gräns för antalet embryon. Ensamstående kvinnor får inte genomgå provrörsbefruktning i Sverige eller Danmark. Dessutom tillåter varken Storbritannien, Sverige, Danmark eller Norge att äggdonatorer förblir anonyma.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online