P-pillret räknas som ett av de mest betydelsefulla medicinska framstegen under 1900-talet. De orala preventivmedlen gjorde det möjligt att enkelt styra familjestorleken och förebygga graviditet för kvinnor som av personliga eller hälsomässiga skäl inte ville bli gravida. P-pillren fungerar genom att lura kroppen att tro att den redan är gravid, vilket åstadkoms genom att förändra kroppens hormonbalans.
Innan p-pillrens tillkomst byggde de flesta preventivmetoder på avbrutet samlag och kalendermetoden. Vissa kvinnor använde även örtbaserade spolningar. Det första kommersiella preventivmedlet introducerades 1839, när Charles Goodyear utvecklade gummikondomer, tidiga spiraler, spolsprutor och pessarer. Alla dessa metoder var i allmänt bruk ända tills de första orala preventivmedlen såg dagens ljus 1957.
De första p-pillrerna introducerades 1957 som behandling mot gynekologiska besvär. Pillret utvecklades av läkemedelsföretaget Searle. Inledningsvis tackade Searle nej till forskning inom området orala preventivmedel, eftersom lagstiftningen vid den tiden förhindrade arbete med preventivmedel. En kemist på företaget, Frank Colton, utvecklade dock oavsiktligt en kemisk förening som visade sig ha preventiv verkan. Ett prov av föreningen överlämnades till kollegan Gregory Pincus, som kom att spela en avgörande roll i pillrets vidareutveckling.
Efter omfattande tester godkändes p-pillret av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA år 1960. Redan 1963 använde 1,2 miljoner kvinnor pillret regelbundet. Testerna inför godkännandet utfördes utomlands, bland annat på Haiti och Puerto Rico. Dessa tidiga p-pillrer innehöll de syntetiska hormonerna östrogen och gestagen, som efterliknade kroppens naturliga hormoner. Doserna var mycket höga, och många kvinnor rapporterade biverkningar som illamående, viktökning, uppblåsthet, dubbelseende, blodproppar och stroke.
Forskning genom decennierna har lett till betydligt lägre hormondoser, vilket innebär att biverkningarna idag är få eller helt frånvarande. Globalt sett använder över 100 miljoner kvinnor p-pillret i sina olika former. Utöver kombinerade piller med låg hormonhalt har en egen pillertyp utvecklats, kallad minipillret. Minipillret innehåller endast gestagen och verkar dels genom att förtjocka livmoderhalsens slemlager, dels genom att göra slemhinnan i livmodern tunnare, så att ett befruktat ägg får svårare att fästa. Även om minipillret inte är lika effektivt som kombinerade p-pillrar är det ett utmärkt alternativ för kvinnor som drabbas av biverkningar av mer traditionella preparat.
Under 1980-talet pekade forskning på ett möjligt samband mellan p-pillrer och stroke, blodproppar, hjärtinfarkter samt vissa cancerformer. Forskningen kunde dock endast koppla ett mycket begränsat antal fall till de höga hormonhalterna i dåtidens preparat. Som en direkt följd av detta sänktes hormonhalterna i p-pillrerna. Läkare bedömer idag att p-pillret är mycket säkert att använda. Tvärtom har studier visat att orala preventivmedel faktiskt kan minska risken för äggstockscancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online