Brandhjälmen i läder – i brandkårer ofta kallad leatherhead – finns fortfarande på marknaden, men den måste uppfylla exakt samma säkerhetskrav som hjälmar tillverkade av moderna material. Här går vi igenom historiken, gällande standarder, konstruktion, skötsel och de vanligaste tecknen på slitage.
Läderbrandhjälmen utformades år 1740 av Jacobus Turck i New York. Under årens lopp har tillverkarna experimenterat med andra material, bland annat aluminium, glasfiber och olika kompositer. Trots detta har läderhjälmen behållit sin plats i brandmanskapet, särskilt i Nordamerika där den ses som en symbol för tradition och hantverk.
Alla brandhjälmar – oavsett om de är tillverkade av läder eller andra material – måste uppfylla standarden NFPA 1971, som reglerar skyddsutrustning för släckning av byggnadsbränder och närfältssläckning. Standarden anger konstruktions- och prestandakrav för:
Även om läder är ett klassiskt material kombinerar dagens tillverkare det med moderna komponenter för att hjälmen ska klara säkerhetskraven. Typiska exempel är sömnadstråd i Nomex och hakremmar i högteknologiska material.
Läder kan mjukna och brytas ner på sätt som kompositmaterial aldrig gör. Tillverkaren Phenix Fire Helmets avråder bestämt från att rengöra sina läderhjälmar med kolväten, eftersom detta skadar materialet. Garantin ogiltigförklaras dessutom om hjälpen målas om med annan färg än den som tillverkaren rekommenderar.
En läderhjälms skyddsförmåga äventyras oftast av synliga sprickor i skalet eller brända och skadade sömmar. Kontrollera därför hjälmen regelbundet och byt ut den när sådana tecken uppstår – en skadad hjälm ger inte samma skydd vid stöt, värmeexponering eller kontakt med elledningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online