Under en brand minskar sikten kraftigt på grund av rökutvecklingen, vilket ökar risken för personskador och dödsfall. Ett materials röktäthet ger en indikation på hur god synbarheten är genom röken. Specialiserad utrustning utför standardtestmetoden, som mäter graden av röktäthet hos ett givet material för att kunna förutsäga hur materialet skulle bete sig vid en verklig brand.
Röktäthetstestet kräver i allmänhet nio materialprov som testas i en röktäthetskammare. Varje prov har måtten 75 mm x 75 mm och tjocklek motsvarande materialets slutanvändning, vilken normalt inte överstiger 25 mm. Överskottsmaterial måste i annat fall avlägsnas från provets baksida.
Röktäthetskammaren placeras vertikalt med en sida vänd mot värmekällan. En graf över rökens ljusdämpning skapas med hjälp av en vit ljusstråle som sträcker sig från kammarens undersida upp till en ljussensor i toppen. Mängden sot som avsätts på linsen bestäms genom att flera ekvationer appliceras på data om ljusdämpningen. Testet pågår i ungefär 20 minuter.
Grafen över ljusdämpningen är ett kurvdiagram som visar röktätheten som funktion av tiden. Den tid det tar att nå 10, 40 respektive 70 procent ljustransmittans, samt tidpunkten då den största mängden rök avges, avläses från grafen och används för att beräkna rökindex. Ett högt rökindexvärde indikerar en hög rökproduktionshastighet, vilket innebär en ökad fara för personer som försöker ta sig ut ur en brand. Resultaten anges som specifik optisk densitet.
Specialister tillämpar standardtestet för röktäthet beroende på vilket material som ska testas. Militärpersonal använder det för att testa material avsett för militära miljöer, exempelvis ubåtar och örlogsfartyg. Testet kan även mäta röktätheten hos bränslegaser, särskilt gaser som används för uppvärmning, såsom propan och fotogen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online