Radioaktiva material är grundämnen vars atomer är instabila. Dessa instabila atomer kallas joner. Instabiliteten gör att atomerna avger, eller strålar ut, energi. Tre former av energi strålas ut från jonerna: alfapartiklar, betapartiklar och gammastrålar. Alla tre typerna av strålning kan, under rätt omständigheter, skada mänskliga celler redan i de minsta doserna.
Strålning är en naturlig del av jordens miljö, och flera naturligt förekommande material är radioaktiva. Termen "naturligt förekommande radioaktiva material" förkortas ofta som NORM. Uran är det mest radioaktiva av dessa ämnen, men även torium, tritium, radon och radioaktivt kalium räknas hit. Eftersom många NORM-material är mycket utspädda i naturen utgör de en relativt liten risk för människor. Vissa mänskliga aktiviteter koncentrerar dock dessa material tills de blir ett allvarligare hot mot hälsan. Olje- och gasutvinning koncentrerar exempelvis betydande mängder radium, strontium och radioaktivt kalcium.
Mänskliga aktiviteter producerar även material med högre radioaktivitet än de naturligt förekommande. De mest betydelsefulla verksamheterna är kärnkraftsproduktion och tillverkning av kärnvapen. Två av de viktigaste materialen är plutonium och anrikat uran, som används både som kärnbränsle och som fissionsmaterial i kärnbomber. Flera avfallsprodukter från urananrikning och kärnkraftsproduktion är också anmärkningsvärda, särskilt med tanke på kärnkraftshaverierna i Japan 2011 – framför allt cesium-137 och radioaktivt jod, som släpptes ut när använt kärnbränsle började brinna på grund av brist på cirkulerande kylvatten.
Små mängder radioaktiva material används också utanför kärnindustrin. Det mest kända exemplet är inom sjukvården, där strålning används för att behandla cancer. Andra exempel är kol-14, som används för att datera arkeologiska fynd; krypton-85, som används i indikatorlampor i hushållsapparater; californium-252, som används för att kontrollera bagage efter sprängämnen på flygplatser; americium-241, som finns i hushållens rökdetektorer; samt promethium-147, som används i termostater för elektriska filtarmattor. Dessa material är svaga alfastrålare och utgör ingen större fara så länge de inte förtärs eller inhaleras.
Ingestion och inhalation är de främsta riskerna som förknippas med ammunition av försvagat uran, vilket de amerikanska väpnade styrkorna använder för att genomborra pansar på stridsvagnar. Det är uranets höga densitet som ger projektilen dess genomträngningsförmåga. Förespråkare menar att materialet, eftersom det är en svag alfastrålare, inte utgör något hot bortom sin roll som pansarbrytande projektil. Kritiker invänder dock att alfapartiklar är starkt mutagena när de tas upp i kroppen nära cellväggar, vilket sker när partiklerna inhaleras eller förtärs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online