Polyuretanskum används till en mängd olika saker, från tätningsmaterial till dämpning och isolering. Även om det är ett användbart material finns det betydande miljöproblem kopplade till användningen av polyuretan. Produktionsprocessen ger upphov till många kemiska biprodukter, och vissa av dessa kemikalier kan utgöra ett hot mot människors hälsa samt skada ozonlagret. Biologisk nedbrytbarhet och återvinning är också stora miljöfrågor, men tack vare framsteg inom återvinningsområdet är det idag möjligt att återvinna polyuretan på ett korrekt sätt.
Biprodukterna som bildas vid polyuretanproduktion är en stor källa till oro för miljövänner. Dessa kemikalier inkluderar fosgen, isocyanater, toluen, diaminer och metylenklorid. Vid förbränning av polyuretan frigörs dessutom många farliga ämnen som isocyanater, koldioxid, vätecyanid, PAH:er och dioxiner.
Dessa kemikalier kan skada miljön genom att läcka ut i vatten och jord, och kan i vissa fall även utgöra ett hot mot människors hälsa. Metylenkloriden och freonerna (CFC) som polyuretan producerar är ozonnedbrytande gaser, vilket är en särskilt allvarlig angelägenhet för miljöorganisationer världen över.
Freoner, eller klorfluorkarboner (CFC), är en biprodukt av polyuretanproduktion och frigörs när materialet bränns. Freoner är mycket skadliga för atmosfären och är en av de främsta anledningarna till att många människor motsätter sig användningen av produkter som avger dessa ämnen.
Freoner består av olika kombinationer av kol-, fluor- och kloratomer. De har haft många industriella, kommersiella och hushållsmässiga användningsområden och förekommer bland annat i drivgaser för aerosoler, kylskåp och skummaterial som just polyuretan.
Ozonnedbrytning är ett av de starkaste argumenten mot användningen av polyuretanskum och andra produkter som innehåller polyuretan. De freoner och den metylenklorid som produceras är mycket skadliga för ozonlagret.
Även om man under lång tid misstänkte att freoner och andra gaser bidrog till ozonnedbrytningen fanns det inte konkreta vetenskapliga bevis för detta förrän 1984. Efter att en studie om ozonnedbrytningen över Arktis avslutades 1985 rekommenderades det att produktionen av alla produkter som avger freoner och andra ozonnedbrytande gaser skulle minskas eller helt upphöra, på grund av de skadliga effekterna på planetens skyddande ozonskikt.
Det tar mycket lång tid för polyuretan att brytas ned biologiskt – ofta hundratals eller tusentals år – och under nedbrytningsprocessen frigörs skadliga biprodukter till miljön. Länge ansågs polyuretan vara notoriskt svårt att återvinna, men branschen arbetar aktivt för att förändra detta.
Idag finns det flera olika metoder för att återvinna polyuretan:
Även om biologisk nedbrytbarhet fortfarande är en stor utmaning har återvinningsmetoderna utvecklats så pass att materialet numera kan hanteras och återvinnas på ett ansvarsfullt sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online