Turbiditet betraktas som en förorening i färdigt dricksvatten och regleras genom de nationella primära dricksvattenföreskrifterna (National Primary Drinking Water Regulations). Dessa föreskrifter har utvecklats av den amerikanska miljöskyddsmyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) och tillämpas med lags kraft på offentliga vattensystem i syfte att skydda folkhälsan.
Turbiditet mäter vattnets grumlighet och fungerar som en viktig indikator på vattenkvaliteten. Ju grumligare vattnet är, desto högre är turbiditetsnivån. Höga turbiditetsvärden är kopplade till förekomsten av virus, parasiter och bakterier som kan orsaka mag- och tarmsjukdomar hos människor.
Analys av turbiditet utförs vanligtvis med en turbidimeter. En turbidimeter är en elektronisk apparat som lyser ett ljus genom ett vattenprov och mäter hur mycket ljus som absorberas. Mikroskopiska organismer samt partiklar av lera eller slam gör att ljuset sprids och delvis tas upp av provet. Ju mer ljus som absorberas, desto högre blir turbiditetsvärdet. För att kalibrera en turbidimeter korrekt krävs referensstandarder.
Vattenprovet placeras i mätcellen, varpå instrumentet skickar en ljusstråle genom provet. Sensorer registrerar det spridda ljuset i rät vinkel mot ljuskällan, vilket ger ett exakt mått på vattnets grumlighet.
EPA fastställer gränsvärden för turbiditet i färdigt dricksvatten. Det federala gränsvärdet för turbiditet i dricksvatten från ytvattendrag eller grundvattenkällor är 5 nephelometriska turbiditetsenheter (NTU). Dessutom gäller att vattenbehandlingsystem med filtrering måste uppnå en turbiditet på högst 1 NTU, vilket ställer högre krav på reningen.
Låg turbiditet är inte bara en fråga om vattnets utseende. Partiklar i vattnet kan skydda mikroorganismer från desinfektionsmedel som klor, vilket gör att effektivt filtrerat vatten med låg turbiditet bidrar till en säkrare och mer tillförlitlig dricksvattenförsörjning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online