En brandsläckare är en nödsituationsenhet som använder lagrat tryck från kvävgas eller ett annat drivmedel för att bekämpa eldsvådor. För att släckaren ska vara effektiv bör branden vara liten och relativt väl avgränsad – större eller utbredda bränder kräver professionell räddningsinsats.
Brandsläckare delas in i olika klasser med märkning som visar vilka typer av bränder apparaten är avsedd för, enligt riktlinjer från National Fire Protection Association (NFPA). Eftersom tryckkärlen som omsluter drivmedlet medför explosionsrisk finns det fastställda federala föreskrifter för säker hantering och transport.
Brandsläckare med en begränsad mängd komprimerad gas – högst 160 kPa vid 21 °C (70 °F) – är undantagna från märkningskrav, såvida de inte används för flygtransport.
Innehållet i en brandsläckare får varken vara brandfarligt, giftigt eller frätande.
Transport av brandsläckare kräver innerförpackning; extern frakt utan sådan förpackning är inte tillåten.
Vid ospecificerad förpackning får den yttre volymen inte överstiga 18 liter.
Brandsläckare som överstiger 900 ml får inte innehålla flytande komprimerad gas under transport.
Behållare tillverkade den 1 januari 1976 eller senare får inte ha ett sprängtryck som understiger sex gånger laddningstrycket vid 21 °C (70 °F).
Varje brandsläckare måste testas innan den transporteras. Testet ska garantera att enheten tål minst tre gånger sitt laddningstryck vid 21 °C (70 °F), men aldrig mindre än 825 kPa, före den första transporten. Behållarna ska dessutom vara märkta med årttalet för testet samt texten "Meets DOT Requirements" (uppfyller DOT:s krav).
Märkningen på brandsläckare tillverkade före 1976 måste ange att de "uppfyller alla krav i 49 CFR 173.306". Kompletterande transporter av dessa släckare måste även följa omtestningskraven från Occupational Safety and Health Administration (OSHA), den amerikanska arbetsmiljömyndigheten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online