Alkohol som påvisas i en avliden persons kropp kan antingen komma från intagen dryck eller ha bildats av kroppen själv. Hos en levande människa bearbetar kroppen alkohol och bryter gradvis ner den till harmlösa ämnen. Efter döden kan däremot kroppens egna bakterier producera etanol, och halten kan fortsätta att stiga allt eftersom kroppen sönderdelas. En rättsmedicinare som ska uppskatta alkoholnivån hos en avliden person måste därför ta hänsyn till dessa och flera andra faktorer.
Alkohol är en enkel kemisk förening som finns i flera olika former. Etanol är den form som ger rus vid konsumtion, och alkoholdrycker innehåller varierande koncentrationer av just etanol. Andra former, såsom etylenglykol, får inte intas eftersom de kan orsaka allvarliga förgiftningar eller till och med leda till dödsfall.
När du dricker alkohol passerar den genom magsäcken ut i tunntarmen, varifrån den tas upp i blodet och transporteras vidare till hjärnan. Levern, som bearbetar kemikalier och eliminerar gifter från kroppen, avlägsnar cirka 95 procent av alkoholen från blodbanan. Resten lämnar kroppen via utandningsluft, saliv och utsöndring. När alkoholen reagerar med syre omvandlas den först till ett ämne som heter acetaldehyd, vilket sedan ombildas till ättiksyra och slutligen lämnar kroppen som koldioxid och vatten.
Efter döden börjar kroppen producera etanol som en biprodukt av nedbrytningsprocessen. Denna bildning inleds kort tid efter dödsfallet. När kroppen börjar förmultna tillväxer bakterierna, och dessa omvandlar sockerarter som glukos till etanol. Halterna stiger kontinuerligt i takt med att kroppen sönderdelas och bakterierna förökar sig, och redan några dagar efter döden kan koncentrationerna nå upp mot 1 500 mg per liter.
Alkoholen fördelar sig ojämnt i kroppen efter döden. Skillnader i vatteninnehåll mellan olika kroppsvätskor och vävnader gör att alkoholhalten blir högre i vissa delar än i andra. Blodplasma innehåller exempelvis mer vatten än helblod och kan därför visa en alkoholhalt som är 10–15 procent högre. Den geléliknande vätskan inne i ögat, glaskroppen, samlar däremot liten eller ingen alkohol efter döden. Genom att mäta alkoholinnehållet i just denna vätska kan rättsmedicinaren därför få en betydligt bättre bild av alkoholnivån före dödsfallet.
Om den avlidne var inblandad i en olycka eller orsakade en händelse som skadade eller dödade andra personer måste experter noga fastställa eller utesluta berusning som en bidragande faktor. Eftersom den alkohol som bildas i kroppen efter döden är kemiskt identisk med den som kommer från drickande räcker det inte att enbart mäta blodets alkoholhalt för att avgöra om personen konsumerat alkohol innan döden. Inte heller urinens alkoholhalt ger nödvändigtvis en korrekt bild av situationen före dödsfallet. Ett prov från glaskroppen visar sig oftast vara mer användbart för att uppskatta berusning, men i slutänden måste rättsmedicinaren även väga in faktorer som kroppsvikt, ålder, kön, fetthalt, tidpunkt för döden samt flera andra omständigheter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online