Den DNA-sekvens som utgör ett mänskligt genom är 99,9 procent identisk hos alla människor. Det är just denna 0,1 procent som gör var och en av oss unik. DNA-fingeravtryck är det enda rättsmedicinska verktyg som vetenskapligt har bevisats kunna koppla en misstänkt person till ett brott. Sedan tekniken utvecklades för första gången i mitten av 1980-talet har metoderna för DNA-fingeravtryck utvecklats i rasande takt och blivit ett av de mest kraftfulla verktygen inom modern brottsbekämpning.
Den brittiske genetikern Dr. Alec J. Jeffreys upptäckte att individer kunde identifieras genom att studera repetitionerna i deras unika DNA-sekvensering. Han publicerade sina fynd i tidskriften Nature år 1985 och kallade tekniken "DNA-fingeravtryck" (senare känt som "DNA-profilering").
Året därpå använde han tekniken för att hjälpa polisen att gripa mördaren av två unga flickor – samtidigt som en oskyldig misstänkt kunde frias. Detta blev det första dokumenterade fallet där DNA användes för att lösa ett brott. Under decennierna som följt har teknikerna för DNA-fingeravtryck ständigt förbättrats vad gäller effektivitet, praktisk användbarhet och tillämpningsområden.
Restriktionsfragmentlängdpolymorfism (RFLP) är kanske den äldsta tekniken för DNA-fingeravtryck. Metoden innebär att DNA-fragment separeras och binds med hjälp av strålning för att studera deras sekvensering. Det slutliga provet avslöjar unika mönster som jämförs med kända och okända prover för identifiering.
RFLP kan dock inte ge tillförlitliga resultat från nedbrutna DNA-prover och kräver dessutom relativt stora biologiska prover för analys. Tekniken har därför ersatts av mer moderna och praktiska metoder.
Polymeraskedjereaktion (PCR) gör det möjligt att skapa miljontals identiska kopior av DNA – så kallad amplifiering – från ett enda biologiskt prov. Tack vare denna teknik kan tillförlitligt DNA för analys erhållas även från nedbrutna eller extremt små biologiska spår.
Kort tandemrepetition (STR) är en teknik som används av brottsbekämpande myndigheter världen över, bland annat FBI, för att undersöka specifika regioner (så kallade loci) i cellkärnans DNA. FBI använder en standardiserad uppsättning loci från provet och jämför sedan resultatet mot miljontals lagrade DNA-profiler i CODIS (Combined DNA Index System), en gemensam DNA-databas mellan myndigheter, för att identifiera personer.
Analys av mitokondriellt DNA (mtDNA) används när RFLP- och STR-analyser inte är möjliga. Metoden gör det möjligt att extrahera DNA ur cellernas mitokondrier i prover från hår, ben och tänder. Tekniken används ofta i så kallade "kalla fall" som förblivit olösta i många år, samt för att identifiera kvarlevor efter saknade personer.
Denna teknik fokuserar på att undersöka de genetiska markörerna på den manliga Y-kromosomen. Den används främst för att avgöra om ett biologiskt prov innehåller DNA från flera män, och för att skilja de olika bidragsgivarna åt.
Trots sin bevisade effektivitet vid identifiering råder det betydande kontroverser kring noggrannheten hos DNA-testning. Även om statliga brottslaboratorier omfattas av federala riktlinjer saknas enhetlig reglering och kontroll av kvalitetsrutinerna vid privata laboratorier där analyserna utförs. Vissa delstater har striktare krav än andra. Avsaknaden av federala riktlinjer för dessa privata laboratorier öppnar för arbetsmetoder som kan leda till kontaminerade, odefinitiva och felaktiga resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online