Fossiler är lämningar från det förflutna – naturens egna tidskapslar som berättar om liv som existerade för miljontals år sedan. Under fossiliseringsprocessen försvinner cellernas protoplasmainnehåll först. Därefter börjar de mjukare parenkymcellerna sönderdelas, medan de hårdare sklerenkymvävnaderna och kutiniserade vävnaderna bättre kan motstå denna nedbrytning.
Det ökande trycket från tunga sedimentära bergarter pressar ut vatten och andra organiska ämnen, såsom sumpgas och humussyror. Fossilen komprimeras därmed kraftigt, och slutresultatet beror i hög grad på de rådande miljöförhållandena. Nedan beskrivs de vanligaste metoderna för hur fossiler bildas.
Hav och oceaner erbjuder idealiska förutsättningar för fossilbildning. När organismer dör sjunker de hårda delarna av deras kroppar – skelett, skal och tänder – ner till havsbottnen, där de gradvis täcks av sediment. Eftersom sedimenteringen pågår kontinuerligt under lång tid bildas fossiler successivt, skyddade under allt tjockare lager av material.
Vid infiltration fälls mineraler ut ur vatten som tränger igenom det döda materialet. Mineralerna infiltrerar sedan cellväggarna och förstärker dem. Denna process drivs av flera olika mineralämnen, framför allt kiselsyra (silika), kalciumkarbonat och magnesiumkarbonat. Resultatet blir att organismens ursprungliga struktur bevaras i stenform.
Organismer kan lämna tydliga avtryck i lera eller sand. Med tiden härdar dessa avtryck och omvandlas till sten. De förgivade, förstärkta avtrycken kallas avgjutningar eller formar, och de kan avslöja detaljer om organismens yttre form utan att själva materialet finns kvar.
Växter eller växtfragment kan komprimeras genom vertikalt tryck från överliggande lager. Dessa plattade, sammanpressade lämningar kallas kompakteringar eller mumifierade växter, och de ger värdefull information om forntida växtlivs struktur och anatomi.
I vissa ovanliga fall bevaras en organisms hela kropp intakt. Bärnsten, is och tjära kan alla fungera som naturliga konserveringsmedel. Ett berömt exempel är fynden av mammutar och sabeltandade tigrar i Sibirien, där djuren legat frysta inneslutna i permafrosten i tusentals år – med hud, päls och vävnader välbevarade.
Under vissa särskilda omständigheter fylls benens porer med mineraler, vilket gör att delar av skelettet förblir intakta. I liknande processer kan cellväggar och andra hårda material ersättas molekyl för molekyl av silika eller kalciumkarbonat, vilket bevarar organismens fina inre struktur i detalj.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online