Gammastrålning är den mest genomträngande typ av energi som vi känner till idag. I likhet med röntgenstrålar kan gammastrålar passera igenom även några av de tätaste material som finns i bruk, vilket gör dem till både en stor tillgång och en allvarlig fara. Eftersom fotonerna som utgör gammastrålningen är extremt energirika är deras inverkan på människors hälsa omfattande.
Forskningen i slutet av 1890-talet bidrog med mycket ny kunskap om gammastrålar och deras beteende. De franska forskarna Henri Becquerel, Marie Curie och hennes make Pierre Curie experimenterade med material som uran, polonium och radium, vilket ledde till de första observationerna av gammaaktivitet och dess unika egenskaper. Man konstaterade att gammastrålar vida överträffar energin hos alfa- och betastrålning, och vid 1920-talet hade storskaliga tillämpningar av gammastrålning blivit utbredda.
Ironiskt nog drabbades många av de forskare som arbetade med gammastrålning under den tidiga perioden själva av strålsjuka, på grund av bristfällig skyddsutrustning och en begränsad förståelse för de möjliga hälsokonsekvenserna.
Gammastrålningen fick ännu större betydelse under andra världskrigets forskning kring kärnvapen. Den intensiva gammaenergi som frigörs vid kärnexplosioner noterades som en av de viktigaste och mest långtgående konsekvenserna av denna typ av vapen.
Positiva tillämpningar av gammastrålar omfattar bland annat cancerbehandling med strålning, mätning och spårning av vätskeflöden, prospektering av naturresurser, sterilisering av medicinsk utrustning, pastörisering samt geodetiska mätningar. Alla dessa tillämpningar utnyttjar gammastrålarnas höga energi- och jonisationsnivåer – särskilt användbart på avstånd, eftersom gammafotoner kan färdas långa sträckor innan de sönderfaller.
Å andra sidan är det just dessa egenskaper som gör det så svårt att skydda sig mot gammastrålning. Precis som röntgenstrålar passerar gammastrålar genom de flesta material och orsakar betydande cellskador redan vid låga doser.
Exponering för gammastrålar mäts i millirem (mrem). En engångsdos för de flesta människor ligger på högst 25 mrem per dag, medan personer som arbetar i radioaktiva miljöer med tillräckligt skydd kan absorbera upp till 5 000 mrem åt gången. Allt över 10 000 mrem betraktas som farligt, även om exponeringen är kort. Över denna nivå blir hälsoriskerna omedelbara och risken för sjukdom mycket hög. Dessa siffror grundar sig på studier av befolkningar som överlevde atombomberna över Japan under andra världskriget.
Till skillnad från andra typer av strålning rör sig gammastrålar så snabbt att de passerar genom hela kroppen på mycket kort tid och påverkar alla organ och vävnader. Deras joniserande verkan innebär att exponerade kroppsdelar kan joniseras och att deras egenskaper förändras, långt efter att själva strålningen har upphört.
Jord och vatten – och därmed livsmedel – är de främsta källorna till gammastrålning, även om nivåerna vanligtvis är mycket låga och inte utgör någon större risk. De flesta övriga källor är medicinska eller industriella. Allmänheten kan utsättas för gammastrålning genom medicinska bilddiagnostiska undersökningar och annan teknik. Självklart kan kärndetonationer och kärnkraftsolyckor också utgöra storskaliga källor.
Den mest omedelbart synliga effekten är brännskador. Nära kontakt med särskilt kraftfulla radioaktiva material orsakar skador på hudvävnaden. Brännskadorna är mycket smärtsamma och djupa, vilket gör dem svåra att behandla.
Akuta effekter av intensiv och plötslig radioaktiv exponering kallas icke-stokastiska effekter och hänger främst samman med hudskador. Flera andra symtom kan dock uppstå – illamående, håravfall och organsvikt. Vid akut exponering som ger upphov till dessa symtom är behandling i princip omöjlig och dödsfallen är mycket vanliga.
Dessa effekter förknippas med mycket nära närhet till en gammastrålande källa, exempelvis vid hantering av råa radioaktiva material eller direktkontakt med en kärnladdning.
De stokastiska effekterna av gammastrålning är välkända för allmänheten genom rapporteringen om radioaktivt nedfall. Det största hotet är cancer till följd av celljonisering och mutation. Dessa cancerformer kan visa sig månader eller år efter att exponeringen ägt rum.
För kvinnor är fosterskador vid fullgången graviditet ytterligare en stor oro – ett särskilt långvarigt arv av strålexponering som kan drabba även kommande generationer. Genetiska mutationer kan uppstå till följd av gammaförgiftning och påverka människor många år efter exponeringen.
Eftersom vissa byggstenar i människokroppen, som kalcium och jod, behåller strålning under långa perioder är det svårt att rena kroppen från strålförgiftning och därmed hejda skadorna. Detta är anledningen till att personer som utsätts för gammastrålning över tid löper större risk att utveckla sköldkörtelcancer och skelettcancer.
Generellt sett uppstår brännskador nästan omedelbart, medan illamående, trötthet och kräkningar visar sig inom några timmar efter exponeringen. Håravfall, inkontinens och blödningar kan dröja allt från några veckor till flera månader. Doser över 1 miljon mrem leder nästan säkert till döden inom ett par veckor, medan 2 miljoner mrem kan döda en person inom loppet av timmar genom att förstöra centrala nervsystemet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online