Gasning är en metod för skadedjursbekämpning där ett helt slutet utrymme, till exempel ett rum eller en hel byggnad, fylls med en giftig gas för att döda alla skadedjur i området. Metoden kan även användas för att eliminera skadliga insekter i timmer, spannmål och andra varor. Vilka kemikalier som används beror på vilken typ av skadedjur som ska bekämpas samt på andra faktorer som behandlingstid och omgivning. Alla gasningsmedel är farliga och måste hanteras med stor försiktighet under strikt kontrollerade förhållanden.
Under en gasning förseglas området som ska behandlas så tätt som möjligt. Ska ett helt hus behandlas täcks det av ett specialtillverkat tält för att hålla gaserna kvar inomhus. Därefter pumpas ett giftigt bekämpningsmedel i gasform in i utrymmet. Mängden gas beräknas noggrant utifrån volymen som ska behandlas, för att uppnå en tillräckligt hög koncentration av bekämpningsmedlet.
Ett kemiskt gasningsmedel måste uppfylla vissa egenskaper för att vara användbart: det ska vara gasformigt vid rumstemperatur, verka snabbt mot skadedjuren och inte angripa vanliga material som metaller, färger och lacker. Av uppenbara skäl får ingen person befinna sig i området under behandlingen, och all kvarvarande gas måste ventileras bort innan människor åter får tillträde. De flesta gasningar utförs idag med någon av ett fåtal standardiserade bekämpningsmedel.
Metylbromid, eller bromometan, är en färglös gas vid rumstemperatur. Det är ett effektivt bredspektrummedel som dödar många olika typer av skadedjur, bland annat insekter, gnagare och till och med ogräs. Fram till relativt nyligen användes ämnet i mycket stor omfattning – år 1991 användes nästan 20 miljoner pund (cirka 9 000 ton) enbart i Kalifornien.
Metylbromid identifierades dock som ozonnedbrytande och fasades därför ut enligt Montrealprotokollet. I USA upphörde användningen helt år 2005, med undantag för några få specifika dispenseringar.
Sulfurylfluorid är ett gasningsmedel som ursprungligen utvecklades av Dow Chemical och som idag används i stor utsträckning för termitbekämpning i bostäder. Ämnet är en färglös gas vid rumstemperatur och måste stanna kvar i det behandlade området i en till tre dagar för att ge full effekt.
Sulfurylfluorid har delvis ersatt metylbromid i flera tillämpningar, eftersom det inte bryter ned ozonlagret. Däremot bedöms det bidra till global uppvärmning när det släpps ut i atmosfären, vilket gör att dess långsiktiga användning också diskuteras.
Klorpikrin, eller triklornitrometan, är en färglös vätska som avdunstar snabbt när den kommer i kontakt med luften. Ämnet syntetiserades första gången redan på 1800-talet och användes under första världskriget som kemiskt stridsmedel.
Tidigare användes klorpikrin för att döda skadedjur i spannmål och andra livsmedel, men den användningen har i stort sett upphört på grund av oro för giftiga rester på maten. Idag används ämnet främst för att bekämpa nematoder (maskar) och svampar i jordbruksmark.
Fosfin, eller vätefosfid, är en luktfri och färglös gas. Ämnet används framför allt för gasning av spannmål och är mycket effektivt i den rollen, även om behandlingen kan behöva pågå i upp till tio dagar för att helt döda alla skadedjur och deras ägg.
Fosfin har tagit över flera av de funktioner som tidigare sköttes av metylbromid. En växande utmaning är dock att rapporter visar att vissa skadedjursarter har börjat utveckla resistens mot ämnet, vilket kräver noggrann dosering och varierade bekämpningsstrategier.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online