Så testas man för rabies – diagnos och provtagning

Rabies är en allvarlig virussjukdom som oftast överförs genom bett från ett infekterat djur. Viruset angriper centrala nervsystemet och kan i slutändan leda till döden. Tidig behandling är avgörande – även när man bara misstänker att bettet kommer från ett smittat djur. Rabies är enklare att diagnostisera efter döden, men det finns metoder för att påvisa sjukdomen hos människor även efter att symtom har brutit ut.

Så går diagnosen till

1. Var medveten om att diagnosen är komplicerad

Att diagnostisera rabies hos både människor och djur är svårt. Den säkraste metoden är undersökning av hjärnvävnad efter döden (post mortem). Hos levande patienter finns flera olika tester baserade på specifika prover från kroppen, och det är kombinationen av resultaten som kan ligga till grund för en diagnos. Det finns nämligen inget enskilt definitivt test som kan påvisa rabies medan patienten lever (ante mortem).

2. Vilka prover som tas

Vid misstanke om rabies samlar vårdpersonal normalt in saliv och cerebrospinalvätska (ryggmärgsvätska). Dessutom görs en så kallad stansbiopsi i huden vid hårfästet i nacken, där minst tio hårsäckar inkluderas. På dessa prover utförs en serie analyser:

• DFA-test (direkt immunfluorescens): påvisar rabiesvirus i det drabbade vävnadsområdet.
• PCR-analys (polymeraskedjereaktion): spårar arvsmassa från rabiesvirus i saliv, ryggmärgsvätska och vävnadsprov.

Tillsammans hjälper dessa tester till att avgöra om rabiesvirus eller antikroppar mot viruset finns i kroppen.

3. När kan rabies konstateras?

Rabiesvirus kan anses vara påvisat om något av följande gäller:

• Rabiesantigen finns i hudbiopsin eller i hornhinneutstryk.
• Viruset har lyckats isoleras från serum eller vävnad.
• Rabiesantikroppar påvisas i serum eller cerebrospinalvätska.
• PCR-analysen visar positivt resultat.

4. Negativa resultat utesluter inte rabies

Det är viktigt att komma ihåg att negativa testresultat inte med säkerhet utesluter en rabiesinfektion. Testerna kan visa negativt resultat långt in i sjukdomsförloppet, eftersom viruset eller antikropparna inte alltid kan påvisas i tidigt skede. Vid bestående misstanke om smitta bör behandling därför aldrig fördröjas i väntan på testresultat.