En AED (automatiserad extern defibrillator), i Sverige ofta kallad hjärtastartare, är en bärbar apparat som automatiskt analyserar hjärtrytmen och kan diagnostisera livshotande rytmrubbningar som kammartakykardi och ventrikelfibrillation. Apparaten är utformad för att kunna användas även av lekmän utan omfattande medicinsk utbildning, och den ger tydliga instruktioner steg för steg under hela räddningsinsatsen.
Till skillnad från de avancerade defibrillatorer som finns på sjukhus kräver en AED ingen tolkning av EKG-kurvan – apparaten avgör själv om en elstöt behövs och kan inte chocka en person som inte behöver det.
De första AED-apparaterna var av monofasisk typ och levererade stötar med upp till 400 joule. Dessa högenergiska stötar orsakade tyvärr större skador på hjärtat samt brännskador på patientens hud. Moderna AED:er använder i stället bifasiska algoritmer som ger två lågenergiska stötar på mellan 100 och 200 joule. Enligt tillverkaren Zoll visade sig denna teknik vara effektivare i tester, med färre komplikationer och kortare återhämtningstid som resultat.
AED:er används främst vid de två rytmrubbningar som leder till hjärtstillestånd:
Apparaten analyserar automatiskt hjärtrytmen via elektroder som placeras på patientens bröst och talar om för användaren om en elstöt är nödvändig. Vid behov laddas apparaten upp och användaren trycker på chockknappen – allt guidat av röstinstruktioner.
Till skillnad från sjukhusets defibrillatorer kräver en AED bara kort utbildning. Kurser i första hjälpen, basal livräddning och HLR (hjärt-lungräddning) lär ut hur apparaten hanteras. Tiden mellan ett hjärtstillestånd och ambulansens ankomst är avgörande – för varje minut som går utan behandling minskar överlevnadschanserna med cirka 10 procent. En lättillgänglig och enkel AED gör det möjligt för utbildade icke-medicinska personer att påbörja livräddande åtgärder direkt, långt innan vårdpersonal hinner fram.
Enligt American Heart Association leds användaren i USA av en elektronisk röst som styr hela processen. Många moderna apparater har dessutom både röstinstruktioner och visuella ledtrådar på displayen.
Allmänt tillgängliga AED:er förvaras oftast i tydligt färgade skåp eller väskor på väl synliga platser i byggnader. De finns också hos utbildad personal på evenemang och offentliga miljöer som restauranger, flygplatser, hotell och gym. American Heart Association beskriver AED:en som det största framsteget inom allmänt tillgänglig behandling av hjärtstillestånd sedan införandet av HLR.
I Sverige finns ett nationellt hjärtstartarregister där allmänna AED:er kan registreras, så att larmoperatörerna på SOS Alarm kan visa anroparen vägen till närmaste apparat. Den internationella räddningsorganisationen ILCOR (International Liaison Committee on Resuscitation) har dessutom tagit fram en universellt igenkännbar symbol som markerar var AED:er finns.
En AED är inte avsedd för patienter med asystoli – det vill säga ett helt stillastående hjärta utan elektrisk aktivitet, ofta kallat "platt linje". Dessa patienter behöver i stället pågående HLR och läkemedelsbehandling av sjukvårdspersonal. Vanliga sjukhusdefibrillatorer kräver betydligt mer omfattande utbildning, är större och finns därför endast inom vården.
Kom också ihåg att AED:er har ett utgångsdatum, bland annat för elektroderna och batteriet. Datumet är tydligt markerat på apparaten, och det är viktigt att den underhålls och kontrolleras regelbundet så att den fungerar när den verkligen behövs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online