Att utföra hjärt-lungräddning (HLR) fördubblar chansen att överleva vid plötsligt hjärtstopp, som är den vanligaste dödsorsaken bland vuxna i USA. Eftersom hela 75 procent av alla plötsliga hjärtstopp inträffar i hemmet är det livsviktigt att kunna utföra HLR, som kombinerar bröstkompressioner med mun-till-mun-andning.
I november 2005 meddelade American Heart Association (AHA) ändringar i riktlinjerna för hur HLR ska utföras. Ändringarna innefattar nya förhållanden mellan kompressioner och inblåsningar samt andra finjusteringar som syftar till att göra HLR mer effektiv. Fram till oktober 2009 använde AHA fortfarande riktlinjerna från 2005.
AHA utvecklade de nya riktlinjerna vid ett möte i januari 2005 – den internationella konsensuskonferensen om hjärt-lungräddning och akut kardiovaskulär vård med behandlingsrekommendationer. Konferensen hölls i Dallas, Texas, där särskilda arbetsgrupper fick i uppdrag att utvärdera forskningsstudier om HLR och utifrån sina resultat ta fram rekommendationer för ändringar i riktlinjerna.
HLR fick allmänt erkännande år 1960, när läkare kombinerade behandling med bröstkompressioner och mun-till-mun-andning. Man arbetade då i cykler med ett bestämt antal kompressioner och inblåsningar per cykel.
Enligt konferensen i Dallas 2005 visade arbetsgruppernas genomgång av all tillgänglig forskning att tidigare HLR-procedurer lade för stor vikt vid andningen. Forskarna upptäckte att lungorna behöver mindre syre när blodflödet till dem minskar. Därför föreslog läkarna ändringar i HLR som skulle lägga större tonvikt vid kompressioner och mindre vid andning.
År 2000 fastställde AHA nya riktlinjer för HLR som speglade detta tankeskifte. I november 2005 ändrade organisationen återigen riktlinjerna för att lägga än större vikt vid bröstkompressionerna och deras effekt på blodtrycket.
De nya riktlinjerna bör enligt AHA förbättra överlevnadsgraden bland personer som drabbas av plötsligt hjärtstopp, eftersom de betonar effektiviteten hos bröstkompressionerna. Riktlinjerna ger specifika anvisningar om kompressionsteknik och uppmanar räddare att "pressa hårt och pressa snabbt". De rekommenderar 100 kompressioner per minut för alla drabbade utom nyfödda, och betonar vikten av att låta bröstkorgen återgå till sitt normala läge mellan kompressionerna samt att begränsa avbrotten. Före 2005 innehöll AHA:s riktlinjer mycket lite vägledning om själva kompressionstekniken.
Riktlinjerna från 2000 rekommenderade 15 bröstkompressioner med två inblåsningar per cykel för vuxna, samt ett förhållande på 5:1 för barn. År 2005, som en följd av konferensen i Dallas, ändrade AHA detta till 30 kompressioner med två inblåsningar för alla vuxna och alla barn utom nyfödda. Genom att ta färre pauser mellan kompressionerna kan räddaren hålla blodtrycket högre, vilket hjälper till att pumpa blod till hjärnan och andra vitala organ. De nya riktlinjerna innebär cirka 12–20 inblåsningar per minut för barn och spädbarn, och cirka 10–12 inblåsningar per minut för vuxna.
Riktlinjerna från 2005 ändrade även reglerna kring användning av defibrillatorer – en apparat som kan starta om hjärtat med elchocker. Rekommendationen från 2000 var att använda upp till tre defibrilleringschocker innan HLR påbörjas. Rekommendationen från 2005 förespråkar endast en chock innan HLR inleds.
De nya riktlinjerna ger dessutom tydliga instruktioner om hur räddaren ska kontrollera andningen. Enligt riktlinjerna från 2000 skulle man kontrollera andningen hos alla drabbade. Enligt riktlinjerna från 2005 kontrolleras andningen endast hos personer som inte reagerar, och kontrollen ska ta högst 5–10 sekunder.
Riktlinjerna ändrar också hur luftvägen ska öppnas hos en person som inte reagerar. Lekmanna-räddare bör använda huvudlyft-och-haklyft-manövern i stället för käklyftstekniken som rekommenderades i riktlinjerna från 2000.
Riktlinjerna för HLR från 2005 anger olika förfaranden beroende på vem som utför räddningen. Enligt riktlinjerna bör lekmanna-räddare omedelbart efter två räddningsinblåsningar till en person som inte reagerar påbörja cykler av bröstkompressioner och inblåsningar. Lekmanna-räddare ska inte ge räddningsandning utan samtidiga bröstkompressioner. Riktlinjerna kräver inte längre att lekmän bedömer puls eller cirkulation. Vårdpersonal ska däremot alltid göra det, och enligt riktlinjerna får de använda upp till 10 sekunder för att avgöra om personen har puls.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online