Utbildningen i styrkeskydd (force protection) har utvecklats avsevärt under de senaste åren. Tidigare koncentrerades utbildningen främst på baser och personal stationerade i utlandet. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 behövde utbildningen dock även fokusera på baser och personal inom USA:s gränser.
Det finns fem grundläggande former av styrkeskydd: avskräckning, förebyggande åtgärder, aktiv säkerhet, passivt försvar och skadebegränsning. Beroende på situationen kan dessa former användas var för sig eller i kombination med varandra.
Närvaron av välutbildade, välutrustade och disciplinerade trupper kan ofta i sig utgöra ett effektivt skydd. Genom att genomföra slumpmässiga antiterroristaktiviteter – som att variera rutiner, upprätta ID-kontrollpunkter och låta försvarsstyrkan framstå som större än den faktiskt är – kan man avskräcka en angripare. Utbildningen omfattar bland annat att identifiera förfalskade legitimationer, kontrollera fordon efter sprängämnen och att alltid hålla sig vaksam.
Förebyggande arbete innebär förmågan att neutralisera, förekomma eller minska sannolikheten för ett överhängande angrepp. Att samla in underrättelser om ett potentiellt hot, dela informationen med alla berörda skyddsenheter och vidta åtgärder baserade på denna underrättelse räcker ofta för att förhindra ett angrepp helt och hållet. En nyckelkomponent i utbildningen är att lära soldaterna att fråga civila om möjlig terroristverksamhet i området.
Aktiv säkerhet innebär att genomföra aktiviteter som syftar till att upptäcka, stoppa, avvärja, störa, neutralisera eller förstöra hot. Patruller skickas ut för att leta efter tecken på fientlig aktivitet. Den information som samlas in vidarebefordras till skyddsplanerarna, så att lämpliga åtgärder kan vidtas för att förebygga eller eliminera hoten. Konvojeskort och anläggningssäkerhetsstyrkor används för att bemöta hot i det ögonblick de uppstår.
Soldaterna övar småenhetstaktik och patrullering. Utbildningen i konvoj- och anläggningssäkerhet involverar ofta en motståndsstyrka (OPFOR) bestående av egna trupper. Motståndsstyrkan simulerar ett angrepp, och säkerhetsstyrkan får sedan öva på att reagera realistiskt.
Passivt försvar innebär att använda statiska barriärer, befästningar och terrängen för att skydda anläggningar och personal. Vanliga hjälpmedel är jordvallar (naturliga eller konstgjorda), sandsäckar, bunkrar och betongbarriärer. På många permanenta anläggningar används dessutom vaktutlösta, utfällbara barriärer vid ingångsportarna.
Andra metoder för passivt försvar inkluderar kamouflage och rökkurtser. Skyddsstyrkorna utbildas i att känna igen naturlig terräng som lämpar sig för skydd samt i hur utrustning kamoufleras på rätt sätt. Utbildning tillsammans med stridspionjärer används för att samordna bygget av större hinder, bunkrar och skyttegravar.
Skadebegränsning handlar om att minimera effekterna av ett angrepp som redan har inträffat. Åtgärder för att skydda styrkan inkluderar effektiv omgruppering av trupper för att ersätta förluster, snabb evakuering och vård av skadade samt återställande av befästningar som skadats i angreppet.
Trupputbildningen inkluderar att använda en motståndsstyrka för att simulera ett angrepp, öva första hjälpen på "sårade" personer samt att genomföra lednings- och kontrollåtgärder som svar på angreppet.
Tillsammans bildar dessa fem former ett heltäckande skyddssystem. Genom att kombinera avskräckning och förebyggande insatser med aktiv säkerhet, passiva försvarsåtgärder och effektiv skadebegränsning kan den amerikanska armén skydda både personal och anläggningar – oavsett om de befinner sig i utlandet eller hemma i USA.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online